Hyperinflation och trummornas triumf i Zimbabwe: Niklas Zachrisson
Stockholm, tisdag.
"Gud välsigne dig Niklas" säger Keith Moyo, när vi säger hejdå, över en knagglig internetuppkoppling från Bulawayo i Zimbabwe.
Vi har pratat om hyperinflation - Keith åker in till stan tidigt varje dag nu för att få en bra plats i de långa köerna till banken eller mataffären. Det gäller att snabbt köpa något – bröd eller amerikanska dollar - innan de zimbabwiska pengarna blir värdelösa.
Än så länge finns det mat i butikerna – men Keith, som är pastor i den lokala kyrkan, säger att människorna i hans församling är uppgivna: de har varit med om det här så många gånger nu – det finns inget vi kan göra – bara att be.
Religionen och kristendomen är ständigt närvarande i Zimbabwe, precis som fattigdomen.
När britten och guldsökaren Cecil Rhodes tågade upp med sina soldater från Sydafrika i slutet på 1800-talet och påbörjade en förödande kolonisation – hade han flaggan i ena handen och bibeln i den andra.
Min mormor och morfar var med under det fortsatta kristnandet av "Rhodesia" som Zimbabwe hette då. De var med i "kapplöpningen om själar" - som missionen i Afrika ibland kallas – De förbjöd trummor och dans, förkastade det lokala trossystemet och införde bibeln som rättesnöre.
Med hjälp av svenska kollektpengar, byggde de skolor, sjukhus och kyrkor.
De som sedan befriade landet från kolonisatörerna – bland annat Zimbabwes förre president Robert Mugabe – var alla utbildade vid missionärernas skolor.
Mycket av Zimbabwes belägenhet idag – ekonomiska kriser som utlöser varandra och en omfattande korruption - härstammar från kolonisationen, som för bara drygt 40 år sedan förtryckte människor på grund av hudfärg – och byggde välstånd på vad som kan jämföras med slavarbete.
År 2015 besöker jag Mnene missionsstation, för att filma platsen där min mamma föddes – och där morfar och mormor levde och arbetade.
Där träffar jag Mrs Sibanda, dotter till mormor och morfars städerska. Tillsammans med den kvinnliga pastorn Mrs Dube visar hon mig kyrkan som svenska missionärer byggde i början på 1900-talet (Tom idag, men proppfull under gudstjänsterna). Trots att missionen var en del av kolonisationen, medförde den något gott, säger de till mig där i kyrkan.
Men om de första missionärerna såg mig nu, skulle de piskat mig, säger Mrs Dube och skrattar. Sedan tar hon upp trumman och sjunger en psalm tillsammans med Mrs Sibanda...
