Fullsatt på kaféerna i Zagreb: Henrik Dammberg, Zagreb

3:25 min
Utrikeskrönikan måndagen 27 juli.

Zagreb, måndag.

Det sjuder av liv på kaféerna här i Kroatiens huvudstad igen efter att de var stängda under ett par månader i våras. En viss ökning av antalet coronafall sen i mitten av juni hindrar inte kroaterna från att slå ihjäl tid på kafé, fast nu med något större mellanrum mellan borden och med servitörer som bär munskydd.

Det folkliga kafélivet tillhör det mest genuina i den region i sydöstra Europa som förut var Jugoslavien. Från lunchtid och framåt är det ofta ganska fullt på serveringarna. Folk sitter länge och pratar och läppjar på en kopp kaffe, utan fikabröd. Det har många gånger varit en god hjälp för mig när jag varit på reportageresor i det här området och behövt tala med vanligt folk, alltså fånga röster från allmänheten, som vi journalister ibland gör. Hemma väljer jag nästan alltid att närma mig personer ute på gatan, men här är det lättare att inleda ett samtal med okända människor på kafé, är min erfarenhet.

Ofta när jag på mina resor ska göra en förbokad intervju med någon expert eller aktivist, så stämmer vi inte sällan träff på något kafé och gör intervjun där. I Sverige vore det mer normalt att göra den på ett kontor. Men här är det kaféer som gäller och en reflexion som jag gjort är att den som jag ska intervjua ibland redan är på plats när jag kommer, och stannar kvar när jag går. En grävande journalist från Belgrad berättade att hon vissa dagar spenderar flera timmar på kafé, där hon arbetar på sin laptop, ringer jobbsamtal och har möten. När eftermiddagen sen blir sen, kan det hända att kaffet byts ut mot öl.

Som ni förstår är jag ganska charmad av Balkans kaféliv. Jag tycker att det är något av en outnyttjad resurs, som skulle kunna bli en riktig turistmagnet och locka hit folk från länder som kanske tappat något av de spontana umgängesformerna.

Men har då detta eviga sörplande bara goda sidor? Nja, som nordeuropé frågar man sig förstås hur mycket det blir gjort för den som spenderar en del av sin arbetsdag på kafé. Effektivitet och gemyt drar kanske inte alltid åt samma håll. En annan sak är rökningen som är standard, skulle jag säga. En fixare som hjälpte mig hävdade bestämt att det är kombinationen av nikotin och koffein som är grejen. Det har börjat komma allt fler helt rökfria kaféer och vissa ställen kan ha avskilda rum för icke-rökare, men när jag en gång påpekade för en servitör i Serbien att dimman ändå låg tät där jag satt, ryckte han bara på axlarna och sa att än är Serbien inte med i EU. Han syftade givetvis på dom strängare regler mot rökning som finns inom unionen.

Kafélivet har gamla anor här på västra Balkan och finns som sagt i flera länder. Jag har träffat och druckit kaffe med bosniaker i Sarajevo, serber i Belgrad, kosovoalbaner i Pristina och kroater här i Zagreb, alltså de folkgrupper som för bara 20-25 år sedan låg i krig med varann i samband med Jugoslaviens brutala upplösning på 1990-talet. Kafékulturen visar hur mycket de här folken har gemensamt.