Allt jag kommer sakna med Latinamerika: Lotten Collin, Bogotá
Bogotá, måndag.
När den här krönikan publiceras sitter jag snart på ett flyg på väg hem till Sverige. Eller... är det hem? Större delen av mitt vuxna liv har jag levt i Latinamerika. Och mina sista dyrbara radiominuter som korrespondent tänker jag ägna åt allt jag älskar med den här vidunderliga kontinenten.
För kanske har ni aldrig fått chansen att smaka mangostino, lulu, guanabana och borojó? Eller min personliga favorit granadilla, en sötare passionsfrukt, som nu fyller halva resväskan. En kompis svärmor hävdar envist att man måste tugga kärnorna som annars kan fastna i tarmen. Och det är en annan sak jag kommer sakna: de oombedda råden – instruktionerna - från kända och okända människor som ständigt lägger sig i. ”Du ska väl inte läsa på bussen, det kan göra dig blind!” ”Sätt en kapsyl på sonens utåtnavel så går den in igen!” ”Det där såret behöver du inte åka till akuten med, lägg på lite kaffe istället!"
Colombia, och resten av Latinamerika, är en plats där den privata sfären snabbt krymper, allteftersom omvärlden obekymrat tränger sig på: Kvinnan i hissen som vill vara barnvakt, småpratet i parken som snart blir djupa samtal, hjälpsamheten som kantar vardagen. Och sättet att så enkelt bjuda in sig:”Har ni fest? Jag kommer gärna, eller… vänta… vi blir tre, mina kusiner är på besök.” När drickan tar slut går nån runt och skramlar ihop pengar till "La Vaca" – den gemensamma kossan.
Under åren har mina vänners vänner blivit mina, bekantskapskretsen är ett finmaskigt nät där alla till slut känner alla, eftersom ingen någonsin säger ”jag ska fika med en kompis i eftermiddag, vi kanske kan ses på söndag istället?” utan istället säger "jag ska fika med en kompis nu, vill du följa med? Ni kommer gilla varann!"
Och så kommer jag sakna de grova skämten - la pesadez - som tar udden av skammen och gör pinsamheter och svagheter till helt vanliga, mänskliga, brister. Någon som börjar bli flintis. Någon som säger nåt olämpligt. Någon som pratar för mycket. Drar skämt som ständigt faller platt. Eller kanske en snåljåp? Alla defekter och fel dras fram i ljuset för att skrattas åt, och bleknar tills de inte längre syns.
Och är det inte märkligt hur man kan vänja sig vid en så majestätisk natur?
Ja, jag vet att svenskar, särskilt under sommartid, romantiserar över rapsfält och skärgårdskobbar. Men som jag kommer sakna att varje dag se solen gå upp över Andernas storslagna toppar, att vara några timmar bort från regnskog, savann och virvlande floder, att tvärbromsa på vägen när en capyvara ska korsa med sina små ungar. Och att aldrig någonsin titta på en väderprognos, eftersom de inte fyller någon funktion i ett land där vädret är lika oförutsägbart som allt annat.
Jag hade just fyllt 18 när jag flyttade till Latinamerika första gången. Det var långt före sociala medier, jag gick till ett internetcafé i Valparaiso för att skriva långa mejl, och höll noga reda på min pappersbiljett som skulle ta mig tillbaka till Sverige ett år senare. Det kändes som en evighet.
I dag är det mycket lättare att leva ett liv där ena halvan ständigt finns på andra sidan Atlanten. Nu känns några år bara som ett andetag.
