”Det är polisen, de ska rensa!”: Jesper Lindau, Minsk
Minsk, torsdag morgon.
Allting hände extremt fort igår kväll.
Vi hade precis sagt hej då till en kvinna vi gör ett reportage om och var på väg. Då hörs plötsligt ett budskap från högtalare på hustaken:
– Torget ska tömmas, annars blir det hårda tag.
Vi går vid Självständighetstorget i Minsk, ni vet där de enorma demonstrationerna har ägt rum på söndagar. Igår var det kanske tvåtusen som viftade med flaggor.
Plötsligt inser vi att all trafik är borta på den stora mångfiliga gatan, inte ett fordon i sikte, det har blivit helt trafik-tyst i centrala Minsk.
Några poliser drar hastigt fram avspärrningar framför flera nedgångar till något under gatan, oklart om någon stängs inne där, eller om vi ska hindras från att gå ned.
Då kommer de snabbt rullande runt hörnet. Höga militärgröna lastbilar med luckor på taket. Polletten trillar ner hos alla Minsk-flanörer; det är polisen, de ska rensa.
Alla börjar springa, vi hänger på, och lyckas slinka runt ett hörn innan det stängs av. Merparten av det femtiotal personer som springer framför oss kastar sig handlöst in genom en öppen port.
De vill inte fastna ute på gatan och träffa på en mörk bil som stannar till, den kan man bli inlyft i. Vi vill inte fastna inne på en gård, så vi springer vidare nerför backen.
Bara några gator bort skålas det med ett glas rött på en uteservering, det äts ryggfilé och rödbetssoppa. Det helt normala, bara en backe ned från torget där polisen stänger in folk i en kyrka och för bort andra i lastbilar till något häkte.
Det här är ljudet av tillsammans, många tiotusentals människor som tillsammans ropar ”avgå”.
De kan man inte skrämma med högtalare. Men i mörkret, när man är färre, då går det att väcka rädslan igen med några enkla handgrepp.
Ikväll är demonstranterna här igen på torget, vi får väl se om polisen kommer.
I en kamp är det tålamodet som ofta koras som vinnare, vare sig det är dom som viftar med batongerna eller dom som viftar med flaggorna.
