Som i en dykarfilm: Richard Myrenberg, Kigali
Kigali, tisdag morgon.
Om man sluter ögonen så kan man bara genom ljuden höra att man inte här hemma.
Från min balkong i mitt tillfälliga Afrikakontor hör man dem svepa över nejden. På kvällen syrsorna, grodorna.
Just i Kigali med alla sina kullar så vandrar ljuden en lång väg. En trimmad moped smattrar hetsigt nere i dalen nån halvtimme innan utegångsförbudet kickar in klockan nio på kvällen.
Från en byggkran flera kilometer bort kommer ett ihållande vinande ljud under dagarna, som kommer och går i takt med hur vinden vrider. Det bankas och hamras. Som vanligt när man inte varit i Kigali på ett tag så ser man: men där går en ny väg. Och där står ett nytt kontorshus. Till och med i söndags hörde jag hur byggjobbarna bankade på i ett hus i närheten.
Ibland kommer de tropiska regnen på besök. Jag ser molnen torna upp sig i den andra dalgången en mil bort efter en tryckande het dag, jag ser de bygga upp, pressa sig framåt, för att sen vräka ner en störtflod av regn. Det faller så mycket och hårt att det driver upp en kort stormvind och moln av damm i sin väg.
Sen ska man bege sig ut på stan. Varje gång händer det. Jag står vid grinden, ser folk omkring mig. Ja visst tusan – ansiktsmasken! Springa tillbaka, trä den över öronen och näsan. I trafiken bär alla mask, oavsett om du sitter i en bil eller på motorcykeltaxi som likt bisvärmar susar förbi. Man kan bli bötfälld om man glömmer den hemma. Och innan jag kan gå in på köpcentret, har du spritat händerna, frågar vakten.
Sprita händerna vid dispensern, de kollar väskan, sen upp med kanontermotetern mot pannan, all okay.
Kontrollen och riskmedvetenheten är på en helt annan nivå här än i Sverige. Men jag måste medge att det är lite plågsamt och ovant att bära mask, andningen blir tyngre, man fångas av sin egen kaffestinna andedräkt, man hör knappt vad andra säger, jag hör knappt vad jag själv säger.
Det här med att inte kunna se varandra, man vet inte när någon ler eller är arg. Nyanserna försvinner. Det är som i en dykarfilm ibland. Andningshålen är restaurangerna där man äntligen får släppa masken, för att kunna äta. Där man äntligen får se folks ansikten, en frizon, en påminnelse om mer normala tider.
Först efter en veckas maskbärande påpekar några rwandier försiktigt:
– Men du bär ju masken fel…
– Vadå? Ståltråden ska vara upp för att kunna böja över näsan, eller hur?
– Jo, jo, men det är den blåa sidan som ska vara utåt.
När jag sen såg mig omkring i trafiken – visst var det så, den blåa sidan utåt. En lärdom. Men så – i går eftermiddag – första joggingrundan, jag stånkade mig upp på kullarna på 1300 meters höjd, när jag insåg – var har jag masken? Man får springa utan mask, annars blir det lite väl mycket dykardräkt över allt, men man måste ha en med sig, om man skulle hamna i en folksamling eller så.
Ingen mask med. Besvärad och generad lyckades jag omaskerad ta mig hem utan incidenter. Man lär sig… säger en numera allt oftare maskbärande:
