Beirut överröstar mobbarnas hånflabb: Cecilia Uddén, Beirut
Här är Beirut, onsdag.
Här lyckas den klirrande glasorkestern överrösta mobbarnas gapflabb.
Jag tänker på ljudet av glasskärvor som sopats upp av frivilliga efter explosionen – detta klirrande ljud låter starkare än twitterhatet i den priviligierade världen, eller mobbartonen när den amerikanske presidenten samlar hånflabb mot ”Sleepy Joe” och ”Crooked Hillary”.
Det är nu över två månader sedan politikernas svek mot Libanons medborgare manifesterade sig i den surrealistiska explosionen.
Under banderoller med texter som ”Beirut ska resa sig på nytt” eller ”vi restaurerar drömmar – tegelsten för tegelsten”, pågår en smärtsam återuppbyggnad i en stad som redan var som en palimpsest av koppärriga krigsskadade hus från inbördeskriget som fått nya lager av knivhugg och så botoxbehandling, nagellack och visir av putsat glas, som nu spruckit.
Libanon är märkt av polarisering, bittert hat, blodiga konflikter och så är det också i dag.
Men det finns en ung generation som vägrar, som morgonen efter explosionen var ute på gatorna med kvastar och sopade glasskärvor i en vecka innan den libanesiska staten dök upp.
Volontärer och idealister som tog saken i egna händer och förvandlade en desperat situation till ett slags manifestation av viljan att vara del av något större än en själv, där man tar kollektivt ansvar, visar empati och hjälper.
De flesta av dessa unga volontärer har deltagit i protesterna här som inleddes för nästan exakt ett år sen. De är förbannade och kreativa.
Där finns till exempel den unga arkitekten som antagits till en mastersutbildning i Europa men säger: jag vill åtminstone att Beirut ska komma på fötter innan jag sticker. Där finns studenter som samlat in pengar och köpt rullar med tjock plast att täcka över urblåsta fönster, frivilliggrupper som organiserat utdelning av mat och blöjor och kartor över de som öppnat sina hem för alla vars lägenheter inte gått att sova i.
Revolutionen gör oss till bättre människor, sa en vän till mig för snart tio år sen på Tahrirtorget i Kairo där ett slags minirepublik bildades under protestdagarna – en utopi av klasslös solidaritet där fattiga fick mat, skadade fick sjukvård och musiker sjöng om en bättre värld där medborgarna lämnar rollen av nedtystad undersåte.
Drömmar och utopier, javisst, men det pinglande klirret av sopat glassplitter i Beirut överröstar fortfarande hånflabbet i mobbarkulturen som breder ut sig i den priviligierade världen.
Men även klirret riskerar att klingar av.
