Tove Folkesson - Sandtaget vilar från mina gröna fingrar

– Vishet handlar om hur vi tillämpar vår kunskap i det dagliga livet. Hur vi lever och är mot varandra. Vishet har för mig med rena avsikter att göra. Att inte bara tala om fred utan att vara fredlig.

Vi möttes på ställen ute på stan i Moskva där vi hoppades att säkerhetstjänsten KGB inte skulle komma på oss. Solzjenitsyn var vid den här tiden Sovjetunionens fiende nummer ett.

– Min värsta rädsla, och en som jag levde med i väldigt många år, det var att jag inte riktigt visste vad som skulle hända om jag släppte taget och kände efter hur jag mådde på riktigt.

- Jag har en inre röst, som alltid finns där i mitt huvud, en följeslagare genom livet. Ibland är den uppmuntrande, med glada tillrop och stödjande tilltal. Men ofta klandrar den mig och tidvis är den...

– De har ju levt länge här på jorden. Generation efter generation. Miljoner av led som sträcker sig ända tillbaka till dinosauriernas tid.

– Det kallas för ”rena relationer”, den svenska idén om att vi inte får bli för beroende av varandra i våra nära relationer.

– Jag har levt tillräckligt länge för att känna igen den där ödesmättade känslan; den där vetskapen om att nu förändras världen – och min upplevelse är del i en historisk händelse.

Min alldeles för smarta mobiltelefon meddelar mig då och då: ”Du har fått ett nytt minne”. "Det vet du ingenting om", svarar jag då men klickar fram bilden ändå.

– Efter att pandemins oro, väntan och förvirring blivit vardag infann sig en annan känsla inom mig. Ett lugn och en djup känsla av närvaro.

”Tiden räcker till för den som använder den”, är ett citat om brukar tillskrivas Leonardo da Vinci.

– Jag fick en känsla av att vara på väg att våldföra mig mot något skört och levande: minnet av en sommar som varit och hoppet om en sommar som skulle komma.

- Jag tappar nästan andan när jag ser tidningens första sida. Det är ett fotografi på mig och under min bild står det att jag är rädd för allt. Jag smäller ihop tidningen och slänger den på...

- Efter den här våren skulle jag behöva goda existentiella samtal mitt i nyhetsflödet om konsten att leva som hel människa i en orolig värld.

– I dessa dagar kan jag inte låta bli att tänka på en annan av Shakespeares pjäser. En av hans mest brutala. I teaterkretsar mytomspunnen, olycksdrabbad.

– Ingen har väl sagt att man måste gå runt vidöppen för alla jämt, med hjärtat på ärmen?

— Det förflutna tynger, gör att man fastnar, går runt i en loop. Framtiden bränner i halsen, ökar pulsen gör att det känns som om tiden springer ifrån en.

- Men kan ett språk vara skyldigt? Språk är som jordmån, som växtlighet, finns till, gör sitt, tar inte ansvar för hur och varför människor använder det som de gör. Ändå är allt förstört.

- Jag blir så stressad av tanken på att släppa allt och bara vara här och nu. Om jag bara var uppslukad av nuet skulle jag ju förlora kontrollen över både framtiden och dåtiden och med det hela mig...

– Vi behöver modiga ledare som visar att de är beredda att göra det extra för att försvara demokratin, men vi behöver också en gemensam anda av beslutsamhet där vi var och en gör det lilla vi kan.

Begreppet ”Bucket list” fordrar kanske en förklaring. Bucket är engelska och betyder hink, men en hink-lista låter inte lika bra.