Tove Folkesson - Det är alltid det vackraste som försvinner först

– De negativa tankarna är som ogräset. De växer utan att vi vårdar dem. Att ge förtröstan och hopp större utrymme inom oss, det kräver mera av oss.

– En gnista glittrade i hans intensiva gråblå ögon, en ny väg bort från hans kriminella förflutna hade uppenbarat sig.

– Rätt vad det är sitter mina barnbarn (om jag får några) här i kvarteret och funderar på tillvaron på mormors tid.

Det är trångt mellan de meterhöga stålväggarna. Ljud förvrängs och låter samtidigt hotfulla och trygga. När Peter kommer ut har han drabbats av konstverkets kraft.

Att bry sig om vad andra tycker är en sak, att göra sig beroende av det är en annan.

– Jag ramlar ihop i min brors knä. Jag liksom klättar upp på honom och mumlar inte igen , inte igen.

– Nog är mänskligheten konstig för samtidigt som vi slår ihjäl varandra gör vi allt för att rädda liv.

- Jag tror rent av att ramverket i nån mening är frigörande, och i det hänseendet kan musiker vara förebilder.

- Ett nytt år, det kallas 2022 och jag önskar, önskar, önskar att varken du eller jag ska slösa bort det.

– Vad kan man faktiskt säga om kärlek bortom schlagersångernas utsagor? Vad kan man veta utöver sina egna känslor och erfarenheter?

– Vi vet aldrig säkert vad som finns runt hörnet.

Restriktionerna har lättat och för första gången på två år får Mona Mörtlund gå på teater. Det är hösten 2021 och tallrikarna i diskhon diskar nästan sig själva.

– Varje dag hör jag brottstycken av främmande människors samtal på gatan, i affären eller i något annat av stadens alla offentliga rum.

– Det är inte mina minnen som nu får mig att bli ledsen och känna att det kryper i kroppen, det är snarare allt som jag faktiskt inte minns.

– När hon serverar, med händerna fästa vid den stora brickan, känner hon en gubbhand leta sig upp under hennes kjol.

– Det är mycket tyst hemma hos Göran. Till all lycka finns TV:n.

– När jag ser tillbaka tror jag att jag många gånger kan ha haft för bråttom att genomföra förändringar, stora som små, och att det fick mig att tappa perspektiv.

En flyktig sekund smälter Jennys sinne ihop med grässtrå. Och kanske är det inte så konstigt att få kontakt med naturen när vi består av samma byggstenar, säger hon i Tankar för dagen.

- Det viktigaste inför det nya året är nog att vi hjälper varandra att orka leva. Att stötta varandra att kunna vara nöjda med oss själva som vi är.

- Jag ertappade valpen på golvet i dotterns gamla rum omgiven av små skära plasthänder och fötter, en sönderriven tyllkjol. Och i munnen ett avbitet blont dockhuvud.