Svante Lindqvist - Tacksamhetsträning i november

Vi står vid skolbyggnaden med våra barn. Det är introduktionsdag inför förskoleklassen i höst. ”Välkomna!” ropar en lärare ut över havet av förväntansfulla ansikten.

- En bil packas med matsäck och en madrass som trycks in i bagagutrymmet. Siktet är inriktat på Lofoten. Utan så mycket eftertanke och med minimal planering var vi plötsligt ute på vägarna norrut.

– Men när jag minns deras namn, rör sig deras öden inom mig, flammar till, glöder.

- Precis som de där dagböckerna så är min ryggsäck inte till för någon annans ögon. Ungefär som Muminmammans handväska.

Den israeliske författaren Amos Oz skrev i boken Att bota en fanatiker att för honom var skrivandet som att stå i en butik. Man öppnar klockan nio. Man stänger klockan sex.

Jag visste att jag hade ett uppdrag, det var det enda jag visste. Ett uppdrag, men inget budskap. Jag ville gestalta ord. Det var min bestämmelse.

Men så hände det hemska. Morfar kom körande på stora vägen, som löpte genom byn och såg ett blodigt pälsbylte ligga i vägkanten.

- Mina tankar går till rum som lever, fastän de inte borde göra det. Sanatorier jag besökt, övergivna platser där laddningen fortfarande finns kvar. Som om själarna ännu inte lämnat, fastän många år...

– Säkert är tydliga mål vägen framåt för många, men absolut inte för alla.

Jag tänker på ordet "sakna" och tycker att det är ett fattigt ord. Två a:n och så svenskans tråkigaste konsonanter s, k och n.

I Washington bodde vi några år i ett hus med många fönster. Särskilt kortsidorna på huset bestod av stora glaspartier så att det såg ut som om det var öppet rakt igenom.

- Varningsklockorna ringde i kroppen när dagarna började packas med flera aktiviteter från olika håll. Jag fick svårt att fokusera och jag märkte att jag hade svårigheter med att färdigställa uppdrag.

Hus kan bli så gamla i jämförelse med människor. De kan bli flera hundra år. Ja, flera tusen, om det vill sig väl.

- Skräckgenren är inte bara läskig, den är en terapiform också. För oss livrädda.

– Människan har alltid fascinerats av ett intet och kanske är det dags att liksom uppdatera tomheten, i den tid av ovisshet vi lever i nu.

På sistone har jag funderat över ordet "livspussel" och över hur märkligt det ordet är. Finns det på något annat språk eller är det ett svenskt påhitt?

Om jag får vara förmäten och ge dig som lyssnar ett gott råd om du vill komma i gång och springa, så är det att försöka göra det till en vana, göra det till en del av din dag.

- Borde jag ta itu med hur jag smyger med mitt småätande? Det är ju som att småätandet inte finns, det är inte en måltid, det är ju bara nåt om händer mellan målen. I glappet, i tomrummet, i...

I pannan hade hon en gul Post it-lapp. På den stod ett enda ord: ”DUM.” Varför hade hon den där?

- Efter att enbart varit familjemedlem, arbetskollega eller vän… så ska jag ge mig på att vara turist. Och misslyckas fullständigt.