Drömmen om en dubbelgångare: Marie Nilsson Boij, Paris

3:39 min
Utrikeskrönikan 5 november 2020.

Paris torsdag,

Jag tänker ofta på Ingmar Bergman.

Jag tänker att det måste ha varit underbart att kunna koncentrera sig fullt ut på sitt skapande.  Jag föreställer mig att det var så för honom. Det var han, och konsten och det som inspirerade honom. Det var processer som hade en början och ett slut, och som blev till det ena mästerverket efter det andra.

Sedan blir jag abrupt väckt ur min dagdröm och kastad tillbaka till min egen verklighet, som är den rakt motsatta.

Jag ser många likheter mellan mitt yrkesval och livet som småbarnsmamma.
Det är väldigt roligt, väldigt intensivt, väldigt lärorikt och väldigt många avbrott.

Jag har alltid några bollar för mycket i luften, som jag inte själv kastat upp,
men förväntas fånga så där snyggt som de unga kvinnorna som tävlar i rytmisk gymnastik i OS.

Arbetsgivare uppskattar ju nuförtiden medarbetare som är raka motsatsen
till min föreställning om Ingmar Bergman. Man förväntas på sekunden kunna lämnar den ena processen för den andra.

I mitt fall hoppa från ämne till ämne, från ett land till ett annat, från ett språkbibliotek i hjärnan till ett annat.

Gör man bort sig så kan man bli underhållning i Lantzkampen, eller få uppfostrande mail, som när jag råkade kalla Spaniens premiärminister Pedro Sanchez för president.

Spanien har ingen president.

Spanien har en KUNG, men på spanska heter premiärminister: Presidente del Gobierno.

I ett stressat läge när mina språkbibliotek inte kommunicerade så framgångsrikt så fick Spanien plötsligt en president i radion.

Nuförtiden är det ju också många arbetsgivare som uppskattar en bredd av kunskap, en jättebred bredd av kunskap till och med.

Så funderar jag ett slag på hur det går med kloning tekniken, alternativt utvecklingen av mänskliga robotar. Tänk om man hade en dubbelgångare?

"Extramarie, kan du göra kvittoredovisningen, medan jag läser den här rapporten om fattigdom i Spanien."

Eller: "Extramarie, kan du åtgärda pipljudet i min mikrofon. Jag ska intervjua en statsvetare om fransk utrikesretorik."

Eller: "Extramarie, kan du snälla bygga en dörr till kontoret, jag hinner inte nu för jag måste skriva klart min krönika till i morgon bitti."

Tänk om.

Då tänker jag på den där skickliga läkaren som utredde och botade min skumma hosta i somras. Han var både receptionist, sjuksköterska, läkare och administratör i ett.

Då tänker jag att det där med multikompetent känns plötsligt väldigt fjuttigt för att beskriva förväntningarna på modern arbetskraft.

Omnikompetent vore ett mer passande beskrivning, tycker jag.

Har jag mage att klaga, när jag just fått mitt drömjobb?
Nej nej, jag försöker bara rättfärdiga det faktum att jag kom på mig själv med att vara ute och jogga i mina höstkängor häromdagen.

Det har varit lite mycket ett tag.

Débordée. Översvämmad.

Men, om någon sen undrar om jag skulle önska att jag kunde koncentrera mig
på mitt huvuduppdrag, som Ingmar Bergman gjorde  så är det inte helt omöjligt att jag skulle svara ja på den frågan.