Snubbelstenarna är en utmaning: Caroline Salzinger, Berlin

3:32 min
Utrikeskrönika torsdag 26 november 2020

Berlin, torsdag.

Vissa dagar tänker jag att Berlin är en alldeles särskilt svår stad att vara förälder i. I förrgår var en sådan dag. Det har fryst till i Berlin den senaste veckan, platanträdet utanför vårt fönster glittrade av frost härom morgonen och barnen har växt ur sina fodrade kängor, så efter hämtningarna men innan middagen skyndade vi mot skoaffären.

Det hade mörknat men i gatljusens sken glimrade ändå mässingsstenarna som finns nedsänkta i trottoaren utanför vårt hus och över hela Berlin, vid husen varifrån judar och andra minoriteter under nazisterna fördes bort för att aldrig återvända.

På varje kub står namn, födelsedag och dödsdag ingraverade, ibland något ord om personens öde, oftast "mördad", ibland "driven på flykt". Snubbelstenar kallas de, man snubblar till och påminns om det fasanfulla, ofattbara som faktisk pågick här, med start i just november för 82 år sedan. En genialt och värdigt sätt att hålla minnet levande, i vardagen, men oj så man inte vill klämma in det där svåra, viktiga samtalet med 25 minuter kvar tills skoaffären stänger, med tre barn i ganska olika åldrar som dessutom borde haft middag i magen nu, och skjutandes på en otymplig barnvagn.

Men i dessa dagar är kvarterets snubbelstenar nyputsade och vid många ligger en ros eller ett ljus. Så när nioåringen vill veta varför snubbelstenarna får blommor just i november, så pratar vi om det. Inte så utförligt som jag skulle velat, eller så pedagogiskt och biten om min egen österrikiska familj sparar jag till en annan gång. Men vi pratar, om än ganska andfått.

Helgen innan hälsade vi på bekanta i Berlins utkant för första gången, allt umgänge sker ju ute nu så vi tog en promenad i skogen, längs en ovanligt rak väg. Här gick muren, berättar min vän, på den södra sidan var Östtyskland, på den norra låg Västberlin. Ett av barnen vill veta mer, och nog känns det som ett knepigt samtalsämne inför nya vänner, men det blir ändå en pratstund om förtryck och frihetslängtan.

Och Berlin nöjer sig inte med att konfrontera barnfamiljer med det förgångna, en väninna bor bredvid ett av Berlins sista ockuperade hus. Häromveckan utrymdes det, över tusen poliser deltog i insatsen och medlemmarna av det feministiska kollektivet bars till sist ut. Så när de promenerade förbi insatsen, under morgonrushen på väg till förskolan, blev det till att prata om anarkism och feminism med det äldsta barnet.

Berlin låter en inte välja plats eller tidpunkt för något av alla svåra samtal, rätt vad det är dyker det upp en muralmålning av en jättepenis under ren promenad eller så har anarkister smetat ned grannhuset med tjära, för att där finns en advokat som försvarar nynazister i rätten. Berlin ser helt enkelt till att de där samtalen blir av. Och nu, när jag skrivit det här, inser jag att jag har tänkt fel. Faktum är att den här staden ger en extra många chanser att vara den förälder man egentligen vill vara, en sådan som pratar också om det som är obekvämt, pinsamt och svårt.