Allt är en vanesak: Marie Nilsson-Boij, Sotenäs

Sotenäs, onsdag.

– Hallå där, nu kan ni ta av munskydden.

Vi hade trampat svensk flygplatsmark i ungefär tre sekunder och var fortfarande bland folk i en stängd hall när säkerhetsvakten på Landvetter upplyste oss om att vi inte behövde ha munskydd längre.

Som om vi bar dem för att vi var tvungna. Som om vi inte bar dem därför att vi ändå tror att de kan hjälpa oss, från att bli smittade och från att smitta andra, om vi nu trots negativt test och inga symptom skulle bära på detta lömska virus.

Jag menar vi bor ju i Frankrike nu och där t r o r man på munskyddseffekten.

Men allt är ju en vanesak.

Som att vi äter grisar i Sverige till exempel.

En otänkbarhet för många på denna jord.

– De innehåller ju maskar, var en helt relevant kommentar jag fick en gång,
från en man från Mellanöstern som jag stötte på i Kina, där man ju för övrigt också äter gris.

– Inte alla, och man måste laga den väl, svarade jag. Varefter jag tyst för mig själv konstaterade, att jag i princip ju är en korv, så mycket fläskkött som jag ätit under min uppväxt, som inträffade innan både klimathot, grisköttsproduktionskritik, antibiotikaresistens och vegantrender.

Och tänk allt detta daltande med granarna för att slippa barr. Första dygnet i vatten i ett svalare rum, sedan in i värmen, men den får inte stå vid element och inte torka ut etc.

I mitt kvarter i Paris sprang jag på en fransk lösning, där kilar de helt enkelt fast granen i en stabil vedklamp. Inget vatten överhuvudtaget.

Måhända att det var en annan typ av gran. Men faktum kvarstår: vår franska gran behöver inget vatten.

Inget är hugget i sten.

Jag menar på ett år har i princip hela Sydeuropa slutat kindpussas och nu har till och med min kusin storkramaren Peter accepterat att kramar, de skjuter vi på framtiden.

Det var som den där spanska statsvetaren sade som jag pratade med när jag var i Madrid i november:

– Det var ingen som trodde att det skulle gå att få spanjorerna
att acceptera rökförbud på restauranger och barer, men på ett år hade de nya reglerna satt sig.

Som här i Sverige. En fest med rökning inomhus känns ju oerhört avlägsen. Nåt som hände förr i tiden, som barnaga, typ.

Tänk att det faktiskt var tillåtet att slå barn, och att det fortfarande är det i andra länder, som i Italien och Storbritannien.

Inte minst i Frankrike hävdar vissa fortfarande, där det nu är olagligt, att det inte går att uppfostra barn annars.

Men det är ju mycket som går bara man vill, eller måste.

Man vänjer sig.

När vi flyttade till Paris i augusti kändes det urfånigt att ta på sig munskydd. Då hade vi ju varje vecka hört våra svenska smittskyddsexperter tala sig varma över hur meningslöst skydd de gav.

Hela hösten har jag sedan lyssnat på franska experter som talat sig varma över hur viktigt munskyddet är.

Så fyra månader senare är jag nu så integrerad i den franska munskyddskulturen att det känns som att alla andra är nakna och jag den enda som har badbyxor på badstranden när jag går in i livsmedelsbutiken här och ingen annan än jag bär munskydd.

Allt är en vanesak, som sagt, och de är ju ändå en liten tröst.

I en tid då så mycket är så ovanligt och inte helt självvalt.

Marie Nilsson Boij, Sotenäs
marie.nilsson-boij@sverigesradio.se