Del 2. Vanligt folk: Som en fluga på väggen

Hur kommer det sig att vi fortfarande pratar om tystnader kring åsikter? Det är nu femton år sedan Mia gjorde serien Politiskt(-in)korrekt då hon pratade med människor om vad man fick säga eller inte.

Christels åsikter stämmer ofta inte med den gängse normen så numera räknar hon med att folk tycker att hon är en idiot. Hon vet att ensamheten är priset hon betalar för sin individualitet.

Therese som varit mobbad i hela sin barndom trodde knappt det var sant när mobbningen fortsatte under utbildningen till konditor. Tystnaden lägrade sig över arbetsplatsen och även hon själv höll mun.

Sara tog beslutet att lämna Sverige för att slippa anpassa sig till alla normer både i samhället i stort men också inom den egna familjen. Men i själ och hjärta kommer hon alltid att vara svensk.

Hur många tystnadskulturer kan ett land härbärgera? undrar Mia Blomgren i sin nya serie Tystnadskultur. Listan där människor menar att det finns en tystnadskultur är oändlig. Så vad är det frågan om?

Philip är som många frustrerad över sitt eget mobilanvändande. Han blir riktigt upprörd när han tänker på allt digitalt skräp vi får i oss när vi slösurfar på mobilen. Som att äta snabbmat, menar han.

Lärarstudenten Amanda gjorde ett experiment att vara utan mobil. Det blev inte som hon tänkt sig. Fabriksarbetaren Christoffer är online dygnets alla vakna timmar och har varit så sedan han var barn.

1996 köpte Mia sin första mobiltelefon, en Ericsson GA 628. Och på den vägen är det. Marina, som är lika gammal som Mia, har valt en helt annan väg och håller sig borta från den digitala världen.

Mia Blomgren har genom åren mött människor av alla slag. Människor som kämpat för att få vara sig själva och för att bli tolererade för det de är. Eller vill vara. Så hur lika är vi då egentligen?

Jag tolererar att du är ateist, säger prästen Lars till Mia när hon återser honom efter 9 år. Men vad gäller mig själv tog det många år innan jag kunde se mig i spegeln och stå ut med det jag såg.

Jag är tolerant mot de intoleranta, säger 13-årige August när han berättar om all skit han fått ta för att han råkar vara född med rött hår. Det är ju som rasism fast mot rödhåriga fortsätter han.

Vi är skyldiga andra människor tolerans, säger snickaren Ola. Men själv retar han sig något vansinnigt på djurrättsaktivister för att de tror att djuren har en själ.

Kari och sonen William jobbade tillsammans på fabriken i hemorten Ramnäs innan William gick vidare och började plugga till civil-ingenjör i Uppsala. Men Williams klassresa har skakat om relationen.

William är civil-ingenjör och stolt över att komma från arbetarklassen. Men hans pappa Kari tycker att sonen har börjat få en annan syn på människor som kommer från samma bakgrund som han själv.

Efter en kaotisk barndom i en överklass-familj vill Suzanne inget hellre än att leva ett helt vanligt liv. Målet blev ett liv i lugn och ro, att vara en i flocken och trevlig mot alla hon möter.

Dietisten Ellen tycker att hon är en ganska vanlig människa och att hon är som folk är mest. Tor å sin sida vill inget hellre än att känna sig som en i gänget men känner sig ofta mest ovanlig.

Brandmannen Daniel tycker att alla människor är vanligt folk och i slutändan är det man själv som bestämmer vilken klass man tillhör. Gabbi ser vanligt folk som flugor på väggen, om hon ser dem alls.

Traktorföraren Bosse skrev ett brev till Mia där han i förbifarten använde uttrycket Vanligt folk. Det är det många som gör och dessutom ofta. Men vad menar vi egentligen när vi säger Vanligt folk?

Lars är en glad man men när folk skyller på sin taskiga barndom blir han butter. Han har levt fler liv än de flesta och överlevt två dödliga sjukdomar och utgår ifrån att livet är en enda lång kamp.

Christoffer har kämpat hela sitt liv med följderna av att blivit mobbad. När Mia ringer upp för att höra vad som hänt sedan deras senaste möte så konstaterar han att det aldrig blir som man tänkt sig.