När tryggheten försvinner i ett skred: Carina Holmberg, Norge

3:26 min
Utrikeskrönikan 12 januari 2021

Jag är på plats i norska Gjerdrum bara timmar efter det dödligaste jordskredet i Norge på över 100 år.

Det är mörkt och kallt och svårt att hitta fram utan lokalkännedom.
Flera gånger får jag vända vid avspärrningar och visas in på små mörka skogsvägar som ska ta mig runt och fram till det lilla samhället Ask.

Resan tar mycket längre tid än vad jag räknat med. Det har hunnit bli mörkt när jag kommer fram.
Men himlen är upplyst av blinkande blåljus och i luften hovrar helikoptrar.

Kulturhuset har blivit sambandscentral.
Här samlas polis, räddningstjänst, sjukvårdspersonal, geotekniker och representater för kommunen.

Det är en märkliga känsla att kliva rakt in i ett katastrofområde.
Alla på plats är väldigt fokuserade på sin uppgift. Känslor och tankar trängs undan.

Det är först på nyårsafton när dagsljuset kommer som jag får en överblick över omfattningen av raset. Från en höjd ett par kilometer från centrum ser jag ut över en stor krater. Lodräta väggar, hus som splittrats sönder som tändstickor och vid kanterna hänger byggnader med grunden till hälften försvunnen.

Jag står sida vid sida med tysta och chockade boende i området.

Människor som bara för ett dygn sedan låg och sov i sin säng och sedan i en handvändning inte har mer än kläderna på kroppen kvar.
Över 1000 människor tvingades evakuera och lämna sina hem i samband med raset.

En man pekar och räknar, 1,2,3,4, 5 hus från skredkanten. Det är mitt hem säger han, men jag kommer aldrig kunna sova tryggt där igen. Även om huset står kvar.

Det handlar om kvicklera som kan bli lika lös som välling om den sätts i rörelse och det gör att skred växer snabbt.

Jag minns några år tillbaka, när jag 2017, gjorde reportage, 40 år efter det stora Tuveraset i Göteborg.
Nio personer dog då, 67 hus rasade och skredet beskrivs som en av de största naturkatastroferna i Sverige i modern tid.

Jag träffar Fredrik, på platsen där hans barndomshem en gång stod. Han berättar om fasan när allt blir mörkt och huset börjar glida när han som 7-åring sitter hemma på golvet och leker med bilar. Pappa hade gått till affären för att köpa mjölk.

Berättelserna är desamma både då och nu.
Trygghet som rycks undan, skräck och en katastrof som är svår att förstå.
Raset i Tuve ledde till nya skärpta regler och ökad medvetenhet kring riskerna med att bygga på lera.

En debatt som på samma sätt är i full gång i Norge nu.
Orsaken till skredet i Gjerdrum är inte klarlagd. En oberoende utredning ska tillsättas för att titta på det.

Det kommer sannolikt dröja innan vi får svar. Det kommer också sannolikt dröja innan de drabbade hittar tillbaka till tryggheten igen.

Men Fredrik, som jag träffade en solig höstdag 2017, 40 år efter att han som liten pojke förlorade sitt hem i Tuveraset, ger ändå en bild av att det är möjligt.