Lars Hermansson - Måste jag verkligen tillhöra en grupp?

Plötsligt satt jag i radhuset och tittade ut genom fönstret. Isolerad på uppdrag av Folkhälsomyndigheten.

– Där ute: människor fyllda av liv, som söker fysisk fulländning. Här inne: absolut svaghet.

– Jag vill vara stadig, ledsaga honom hans sista timmar men min hand krymper till ett barns som famlar efter sin far.

– Jag har aldrig sett någon kvinna bygga hus för, och det har varit nästan omöjligt att tro att vi ska klara det här.

– Proxemiken säger att vi i offentliga rum trivs med ett avstånd på ungefär tre meter till närmaste människa.

– Nu lever varken min farmor eller min syrra längre, men när jag spelar på pianot hos min pappa minns både han och jag, och då lever Gunvor och Anna i oss.

Om spegeln, jaget och de som gått före.

– Vi vet ju att virus inte respekterar gränser. Vi vet att det inte går att stoppa pandemin om man inte vaccinerar överallt.

- Varje gång jag åker förbi berget stannar jag till och sneglar upp mot grottan. Carl von Linné var upp till den under sin lappländska resa och skriver om hur nära han var att omkomma. Men det som...

– Nu har vi låtit bli alldeles för länge, det gör ont i kroppen att låta bli, nästan ondare än när knoppar brister.