Mona Mörtlund - Att låta orden vila

- En blomma som inte har någon mat att erbjuda sänder inte ut någon laddning, så humlan kan helt enkelt flyga vidare till nästa. Det tycker jag är ett ärligt samarbete.

– Jag vågar nog säga att det finns ingen stund när jag känner mig lika fri som när jag skriver. Där kan jag skapa nya samband och relationer.

– För det är något befriande med människor som vågar lysa och ta plats. Som kan bli stora utan att det sker på bekostnad av andra. Som lämnar dörren öppen för oss andra.

- Krig i vårt närområde börjar bli en del av vår vardag.

De flesta svenskar har aldrig mött en portvaktstant. I alla fall inte de som är födda och uppvuxna här sedan 1960-talet.

– För mig ter sig djur helt främmande och skrämmande. Känner inget släktskap alls. Jag är räddare för djur än jag för människor.

Den som, i likhet med mig och många äldre människor, ofta vaknar på natten och går runt i bostaden hamnar ofta vid fönstret där man försöker se sin omvärld och kanske förstå den.

– Jag mår bra av att leva i en ständig flod av rörelse framåt, sammanhang att växa i. Men ibland tackar jag ja till mer än vad som är rimligt att klara av, och tappar självförtroendet när allting inte...

- Allt jag längtade efter var att hitta en plats som var så stor och trygg att den kunde rymma min sorg för det var så hemskt tungt att hålla den inom mig.

– Nu om någonsin behövs människor med visioner. Människor som vågar se längre än det som syns just nu.

– Det finns dagar när mina sinnen slumrar till och jag glömmer. När jag börjar tänka bittra tankar eller tycker synd om mig själv. Då vill jag minnas Zoran och veckorna i Chiang Mai som vibrerade av...

– När jag ser tillbaka på mitt liv så tycker jag att jag gott hade kunnat ta mig själv på större allvar ibland.

Jag drog mig till minnes ljuden från natten. Hade jag inte hört ett prassel högt upp mot taket? Jag beslöt mig för att göra en ordentlig undersökning.

– I en databas över samtliga personer som tjänstgjort under andra världskriget, eller som det hette i Sovjet, stora fosterländska kriget, hittar jag alla tre bröderna.

- Ofta la jag mig bara på marken och fäste blicken på himlen och trädkronorna som liksom vaggade mig och hela världen. De lyssnade på mig tills jag var klar

– Min tanke går till alla cirkelledare som oförtröttligt samlar människor till kurser i alla tänkbara ämnen runt om i landet.

Det går lite långsamt när jag ska bestämma mig för att förändra saker eller ta beslut. Ganska ofta så har jag svårt att släppa taget om det gamla och omfamna det nya...

– Morgonen därpå knäpper det till i huvet. Nu går vi på smala grusvägar. Jag blir själv lite förvånad, för jag märker så tydligt när det vänder. Det tog precis ett dygn, sen landade tystnaden i mig.

- ”Vi som har vuxit upp i små byar i Tornedalen växte upp utan klasser” sa en gammal barndomsvän till mig en gång. Hon tyckte att det var så, och på sätt och vis höll jag med henne.

– Och i det vackraste av fjordsystem, Raftsundet, passerade en orange båt med texten ”oljesanering” skrivet på skrovet. Det är i dessa fjordsystem som jag för första gången träffar på valarna.