Om levande och döda murar: Daniel Alling, Belfast

3:08 min
Utrikeskrönikan 10 februari 2021

Belfast onsdag

Att vandra omkring i på de gator och kvarter i Belfast som fortfarande bär så tydliga spår av de mörka våldsamma åren här, orsakade av spänningar och konflikt och som man vet fortfarande finns kvar bland vissa grupper, är tvivelsutan en fascinerande tankeväckande upplevelse

En upplevelser där man inte minst kan reflekterar över skillnaden mellan döda och levande murar.

Särskilt laddat är det i Belfast på de så historiskt laddade gatorna Shankill Road, huvudgatan genom de unionistiska, protestantiska kvarteren och Falls Road, huvudgatan genom de nationalisitiska, katolska kvarteren.

Där finns välvårdade minnesmonument efter minnesmonument och muralmålning efter muralmålning över politiskt motiverade dödliga attentat och angrepp från den andra sidan och hjältar som glorifieras på båda håll och på ena gatan vajar den brittiska flaggan och på den annan den irländska.

Och det är än mer tankeväckande att gå mellan de här gatorna och områdena.

Det är inte långt, bara någon halvannan kilometer men mellan dem går höga skyddsmurar med grindar vid de genomlöpande gatorna, grindar som fortfarande stängs nattetid.

Det är klart att fredsavtalet 1998, denna måste man säga remarkabla skapelse av alla inblandade, har gjort att konflikten mellan är mycket lugnare idag.

Och det ska också sägas när man rapporterar från Nordirland att "the middle ground", som man säger här, dvs de som tar avstånd från våld och de som inte definierar sig som varken det ena eller det andra, utan mest som nordirländare som vill skapa ett bättre samhälle, också har ökat på senare år och utgör idag en växande, lugnande politisk kraft och att de ytterlighetsgrupper som har våld på agenda är förhållandevis få idag.

Men bara under de dagar jag varit i Nordirland har åtminstone två skottattentat i landet knutits till konflikten och ett polisingripande mot en minnesceremoni vid ett av monumenten här i Belfast häromdagen har nu lett till att båda sidor i konflikten är mycket uppröda på landets högste polischef och beskyller polisen för att favorisera den ena gruppen före den andra.

Och man märker också tydligt att i vissa grupper iallafall så har Nordirlands särställning efter brexit lett till viss ökad spänning också. Frågan är vart det tar vägen.

Och trots lugnet så dominerar konflikten fortfarande väldigt mycket av den mediala rapporteringen här, på olika sätt.

Således slår det mig när jag jag genom Belfast och ser murarna här att till skillnad från den i Berlin, vars få kvarvarande rester i den tyska huvudstaden idag måste betecknas som en död mur så är de här i Belfast, trots de senaste dryga 20 årens relativa lugn, fortfarande högst levande murar.

Efter att ha bott i Berlin i fyra år, med vetskap om hur högst levande de kvarvarande murresterna en gång gång var, men numera stendöda, som konfliktåtskiljare iallafall, så är det inte utan att jag kan önska att Belfastmurarna en gång ska få gå samma öde till mötes, nämligen att dö.

För det är verkligen stor skillnad på levande och döda murar.