Italiensk politik är som schack: Marie Nilsson Boij, Rom

3:42 min
Utrikeskrönika 12 februari 2021.

Rom, fredag.

– Politikerna har förrått Italienarna. Vi stod precis och pratade om detta. Så tycker vi båda.

Svaret kommer från två mycket paranta herrar, typ 48 år gamla, som jag springer på i en av Roms smala gränder. Den ene bär ljusblå skjorta, mörkblå slips och chinos, och en kraftig mörkblå kashmirrock. Den andre är mer nedtonad i svart.

Hårstråna ligger på parad, och kinderna är utan tillstymmelse till stubb. Säkert välbetalda advokater eller bankirer, tänker jag. De är nog stora fans till regeringsbildaren Mario Draghi, mästaren som räddade euron och som nu ska rädda Italien.

Älskad av alla, utom möjligen av de tyska småspararna som ogillade att räntorna på deras bankkonton blev så låga av hans åtgärder att han i tysk press kallades Greve Draghila när han var ordförande för Europeiska centralbanken.

Tillbaka till ämnet. De här herrarna verkar perfekta i mixen av röster om Italiens förmodade näste premiärminister, som jag är ute och samlar.

Men istället för att prisa president Matarellas fasta hantering av det politiska kaoset genom att kalla in en fackman, Draghi så säger de i mun på varandra saker som: “Draghi är säkert jättekompetent, men det här bildandet av en ny regering i Italien går inte demokratiskt till”.

Nähä, det var lite oväntat svarat, men vad intressant med det perspektivet tänker jag och frågar om jag får lov att spela in deras röster på band.

Det ska sändas i Svezia säger jag. 254 mil härifrån.

– Nej, nej, det går inte, säger de.

Och så sänker de sina röster samtidigt som de regelbundet tittar sig över axeln.

– Vi jobbar som tjänstemän i parlamentet, förstår du. Det får absolut inte komma fram att vi tycker att processen är odemokratisk. Det finns många som tänker som vi, men du hör ingen säga det.

Sen kommer en man förbi som de känner. Då byter de genast ämne. Hälsar glatt när han passerar.

– Buongiorno Fabio, come stai? Hur mår du?

Sedan sänker de rösterna igen. Vi flyttar oss närmare den aprikosfärgade husväggen och de vänder ryggarna mot de förbipasserande.

– Det var så här det började när fascisterna och Mussolini kom till makten. De tog den inte. De fick den, säger den ene sen och den andre nickar.

Hade ni föredragit nyval alltså? frågar jag, och försöker fånga upp den här oväntade kommentaren. Hittills har jag nästan bara hört lovord om lösningen Draghi.

För landets bästa. Till och med Legas Matteo Salvini som har ett bra opinionsläge och kanske skulle tjäna politiskt på nyval har slutat kräva nyval och sluter upp bakom professor Draghi, som han kallar honom.

– Ja självklart nyval, säger de båda herrarna direkt i kör.

– Alltså, det är bara i Italien man inte kan ha val under pandemin. De har ju haft val i USA till exempel, där gick det, men inte här, tydligen.

– Varken Femstjärnerörelsens väljare eller Legas skulle acceptera detta. De gick till valurnorna för att få raka motsatsen till EU-byråkraten och ekonomen Mario Draghi, säger männen.

Ja, kanske det, men nu är det extrema tider, skulle nog deras ledare säga till sitt försvar.

– Italiensk politik är som schack vet du, var det någon som sa till mig.

– Man tittar bara framåt.