Britterna gräver aldrig bara var de står

9:57 min
Det omtalade lågmälda arkeologidramat "The dig" sätter fingret på britternas dubbla identitet. Författaren Ulrika Kärnborg gräver vidare i frågan.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Arkeologerna med sina hackor och spadar liknar myror, utspridda som de är i det soldränkta, vidsträckta landskapet. Högt ovanför dem jagar stridsflygplanen, men de gräver oberört vidare, besatta av uppgiften att avtäcka det förflutna.

Netflixfilmen ”The dig” med Ralph Fiennes och Carey Mulligan huvudrollerna, utspelar sig vid en arkeologisk fyndplats alldeles innan utbrottet av andra världskriget. Orten heter Sutton Hoo och ligger nära Ipswich på Suffolks kust, nordost om London.

Det är en lågmäld, nästan utstuderat odramatisk film. Den lilla spänning som finns byggs upp genom att Ralph Fiennes rollfigur, den fåordige amatörarkeologen Basil Brown, fantiserar om vikingar samtidigt som Royal Air Forces bombplan visslar förbi mot solnedgången. Den är i sin tur blodröd, som en påminnelse om lågorna från den brand som snart ska rasa i världen.

Det förestående kriget gör sig ständigt påmint, men de lokalbor och de utsända från British Museum som med liv och lust går upp i utgrävningen, försöker med all kraft förtränga det. Det är en mänsklig, gripande och ofta tragisk historia om en nation, ett imperium, som famlar efter sina rötter, samtidigt som den står inför hot om utplåning.

I all sin lokala anspråkslöshet påminner ”The dig” också om biograffilmens dubbla historia som statlig och regional kulturpolitisk angelägenhet. På 1990-talet blev det en trend att olika regioner runt om i Europa oberoende av och utan kännedom om varandra tog initiativ till att starta filmproduktionscentrum utan nationalstaternas välsignelse. Filmpolitiken i hela Europa bytte fokus. Filmindustrin kom att ses som en viktig ekonomisk näringsgren med stora potentiella möjligheter att skapa tillväxt och ökad sysselsättning. Särskilt i Storbritannien började argument framföras för att stödja framväxten av kulturföretag i städer och regioner som på grund av den traditionella industrins avveckling, hade drabbats av ekonomisk kris.

Fram tills dess att förövningarna till brexit kom igång på allvar, knöt regissörer till internationellt inriktade storfilmer ofta an till Storbritanniens roll på den världspolitiska arenan, inte minst som grym kolonialmakt. Men efter den kulturpolitiska förskjutningen började lokala och regionala berättelser hamna mer i fokus.

I sin bok ”Cinema and Brexit: The politics of popular English film” skiljer filmforskaren Neil Archer mellan en brittisk och en engelsk identitet, där det förstnämnda begreppet syftar på det globala och universella, och det sistnämnda på det lokala och specifika; allt det som i takt med att de brittiska öarna mentalt och kulturellt hållit på att frigöra sig från EU och Europa blivit allt viktigare.

Filmer av den karaktären utmärker sig för att de ofta har tillkommit med specifika, smala marknader både hemma och utomlands i tanke. De filmer som mer traditionellt talar till den brittiska identiteten, utgår i stället från de globalt spridda, mer stereotypa föreställningar som sprids genom populärkulturella verk som Harry Potter-serien eller filmatiseringar av händelser från de båda världskrigen, där Christopher Nolans episka drama ”Dunkirk” tillhör paradnumren.

Ibland kan båda dessa hållningar, som verkar svårförenliga, samsas i en och samma film. Framgången för Bondfilmen ”Skyfall” från 2012, som lyckades slå både internationellt och på hemmaplan, kan förklaras av att den anknöt till hotet från en terrorism med globala förtecken, samtidigt som den hakade i det då fortfarande pågående lokala sorgearbetet efter de bombdåd som skakade London 2005.

”The dig” kan vid första anblicken te sig som en rakt igenom engelsk film. Först när man tar till sig den föga publikfriande arkeologiska diskussionen som förs, öppnar den sig för vidare tolkning.

För vad arkeologerna vid Sutton Hoo slutligen finner, är ett tjugofyra meter långt klinkbyggt fartyg, som till formen påminner om en båt från skandinavisk vikingatid. Intill båten ligger många fantasieggande föremål: en vapensamling – hjälm, svärd, flera spjut och filar – och annan personlig utrustning som bälten av guld, smycken och olika kärl för mat och dryck. En tanke dyker upp: Är det en vikingahövding som fått sin sista vila här?

Mysteriet tätnar under den märkliga rättegång som följer på fyndet. Enligt en i England på 1930-talet gällande lag, hade kronan viss rätt till inlösen av forntida skatter. Men domstolen gick en annan väg. Eftersom skatten hade begravts i full offentlighet med avsikten att den aldrig ska hämtas upp igen, borde den tillfalla markägaren, resonerade man. Alltså fick Edith Pretty, som också tog initiativet till utgrävningen, full dispositionsrätt, som hon utnyttjade på ett storslaget vis. Några dagar senare donerarade hon hela fyndet till British Museum.

Men ännu märkligare än själva domslutet i sig är den bevisföring som användes. För att beskriva fyndets karaktär användes nämligen citat ur det litterära fornengelska Beowulfkvädet, som utspelar sig i södra Skandinavien under folkvandringstiden. De överdådiga berättelserna i vad som nu anses vara det enda överlevande anglosaxiska hjälteeposet, handlar om hur danerna lade kung Scylds kropp tillsammans med värdefulla föremål i ett skepp, som sköts ut i havet, och om hur geaterna i den minneshög, som uppförts på platsen för Beowulfs bål, sänkte kostbara ting hämtade ur en drakes håla.

När ett merovingermynt av guld hittas på fyndplatsen, går dessvärre alla förhoppningar om kopplingar till Skandinavien upp i rök. Merovingerna expanderade sitt rike redan på 500-talet och lade under sig ett område som i stort sett motsvaras av dagens Frankrike. Den person som vilar vid Sutton Hoo är därför troligtvis av anglosaxisk börd, även om gravskicket har stora likheter med fynd i likartade gravar från Vendel och Valsgärde i Uppsala. Vi påminns än en gång om hur många och avgörande kontakterna mellan England, Sverige och resten av Europa var under Vendeltiden. Det lokala blir det kontinentala.

”The dig” är i flera bemärkelser en beredskapsfilm, men hemfaller aldrig till chauvinism. När den hade premiär i början av 2021 hade Storbritanniens befolkning levt ett knappt år med ryckiga lockdowns till följd av coronapandemin, samtidigt som de förberedde sig för en annan sorts isolering till följd av den mjukare brexit som Boris Johnsons till slut lyckades förhandla fram. ”The dig” blev en påminnelse om hur nära de trots allt befinner sig Europas bultande hjärta. Och så blir också gravsättningen i Sutton Hoo en referenspunkt för både drömmar och förankring: en sagans gyllne skepp som bär påminnelse om det dubbla medborgarskap som varje britt tilldelats: på platsen och i den historiska europeiska gemenskapen.

Ulrika Kärnborg, författare