Att få covidvaccin på Lord's: Daniel Alling, London

3:20 min
Utrikeskrönika 18 februari 2021.

London torsdag.

Eller rättare sagt, Lord's Cricket Ground, igår eftermiddag

För det var nämligen där det hände, på denna för cricketfolk i världen,viktigaste arenan i världen, "the home of cricket", crickets mecka, crickets heliga mark, om uttrycket tillåts.

Det finns väl bara några idrottsarenor till runt om i världen med samma berömdhet, tennisens Wimbledon och fotbollens Wembley är jämförliga i England.

Och även för mig kommer förhoppningsvis denna mytomspunna plats, Lord's Cricket Ground, från och med igår för alltid vara förknippat med något stort.

Det var nämligen där i klubbhuset på den kända arenan som jag fick min första dos covid-vaccin igår eftermiddag.

Storbritanniens regering hade i söndags infriat sitt löfte att ge 15 miljoner britter över 70 år plus några särskilt utvalda grupper till en första dos vaccin fram till 15/2.

Och döm om min förvåning när jag, 50 plus, redan på måndagseftermiddagen via sms fick en inbjudan att få den första dosen vaccin.
Det visade sig att mina särskilda hälsoförutsättningar hade gjort att min brittiska husläkare hade flyttat upp mig i prioritetsordningen.

Jag hade efter viss eftertanke och efterforskningar bestämt mig för att ta vaccinet när erbjudandet kom.

Det var bara att öppna länken i sms och boka en tid, det fanns gott om tider att få på den tillfälliga vaccinstationen på Lord's.

Och den minnesgode minns säkert att jag gjort flera reportage från Storbritanniens vaccinsatsning, senaste från katedralen i Lichfield, på tal om Lord och helig mark.

Även om cricketarenan har fått sitt namn efter den mer mänsklige cricketspelaren från slutet av 1700-talet, Thomas Lord, men ändå.

Men det som slagit mig under dessa intervjuer med vaccinerade och vaccinatörer är med vilken högtidlighet folk har kommit till vaccinationscentralerna och hur mycket förhoppningar många som suttit isolerad här månad ut och månad in den långa lockdownens och det hårt drabbade Storbritannien knutit till den där sylvassa nålen.

Som en av dem under det gångna året kände jag så väl igen känslan igår.

Det var verkligen högtidligt när jag gick trappstegen upp till klubbrummet. Mina uppgifter kontrollerades, jag blev visad till en vaccinationsplats, den vänlige doktor Tariq som min vaccinatör hette berättade att han älskade Östermalm i Stockholm, sen informerade han om möjliga biverkningar, ställde kontrollfrågorna och sen gled nålen in i min överarm och det hela var över på några sekunder.

Igår kom också preliminära siffror som visar på att dödligheten bland brittiska åttioåringar och uppåt minskat sen den gruppen började få en dos av vaccinet och immunitet byggts upp vilket också ger visst stöd för att den omdiskuterade brittiska strategin att ge så många som möjligt en dos vaccin och förlänga intervallet till den andra dosen till 12 veckor faktiskt fungerar.

Gud vet väl i slutändan, Lord alltså, vi får se, men upplevelsen på Lord's Cricket Ground igår, var, inte minst för en utländsk medborgare som jag, som behandlades lika omsorgsfullt som någonsin alla britter runt omkring mig, om inte gudomlig så åtminstone lika högtidlig som förhoppningsfull.