Det kom ett brev: Richard Myrenberg, Pretoria

3:35 min
Utrikeskrönikan 23 februari 2021.

Pretoria tisdag.

Häromdagen fick jag ett litet brev. Inte i papper naturligtvis, utan på mejlen. Men det var längre än vanligt, skrivet av vad jag är rätt säker på är en äldre svensk man som ägnat mycket av sin tid i ett specifikt land.

Det var långa utvikningar och åsikter kring min bevakning av konflikten i Etiopien, den mellan den centrala federala regeringen och regionen Tigray. En laddad konflikt som innehåller mycket känslor och inte alltid så mycket fakta, av den enkla anledningen att inga oberoende röster får komma in i området. Endast några få hjälparbetare har fått tillträde, absolut inga journalister. Och då frodas rykten, oklara uppgifter som bekräftar den ena eller den andra sidans teser.

När jag bevakade konflikten från gränsen mellan Tigray och Sudan fick jag också många reaktioner från den etiopiska och eritreanska diasporan i Sverige. Och det får man ta. Ett annat land som också väckt lyssnarreaktioner från främst äldre svenska män är min rapportering från Tanzania, också det ett land som numera lever nästan helt i en medieskugga, där internationella journalister inte längre kan jobba och där de lokala reportrarna har en i det närmaste omöjlig uppgift.

Men jag ska inte klaga, jag har andra korrekollegor som regelmässigt får betydligt mer, hätskare och argare lyssnarmejl än jag, i mer komplicerade och laddade konflikter.

Men jag får min beskärda del. Och det jag hängde upp mig på i det senaste brevet var den lätt nedlåtande tonen. Det var ”herr Myrenberg” och syftningar på att jag borde vara på plats mer och läsa på mer. För han var ju experten som kunde allt.

Nåväl.

Genom åren har listan på de drygt 50 länder jag är satt att bevaka betats av, numera är det ett fåtal länder jag inte har varit i. Jag har varit på platser som få andra besöker; i svältens Mogadishu, i Sydsudan några veckor efter att inbördeskriget bröt ut där, jag har talat – på franska - med milisledare i Centralafrikanska republiken, besökt militärbaser i Timbuktu, mött flyktingar från Somaliland till gränsområdet mellan Kongo och Angola.

Jag hamnade i skottlossning i Burundi, varit mitt i kravallernas Nairobi. Jag har också vandrat i Eritreas vackra huvudstad Asmara. Jag har varit på filminspelning i Lagos, Nigeria. Bland alternativa bönder i Uganda och Burkina Faso. Jag var i Khartoum när fredsavtalet skrev under där. Bland annat.

Man kan säkert anklaga mig för mycket – men inte för att inte ha varit på plats. Så vill ni komma med kritik, kom med något annat.

Att ha ansvaret för ett drygt femtiotal länder är inte heller helt enkelt. Ena dagen är det ebolautbrott i Guinea, den andra en politisk kris i Sydafrika.

Dessutom finns det ytterligare en dimension i det här – jag har ett ansvar för bilden av Afrika i sin helhet. Jag måste spegla så mycket jag kan och också hitta de positiva berättelserna, framgångarna.

Så det är mycket att hålla reda på. Och jag väljer att tolka mejl-skörden som nåt positivt, även om innehållet inte alltid är det, nämligen att intresset och engagemanget för Afrika är stort och växer. Det är bra.
Och tro mig - jag gör så gott jag kan.