Veckans ord: Kulturbarn

4:40 min
I Svenska tidningar har det blossat upp en debatt om de så kallade kulturbarnen, tar elitens barn för mycket plats? Jenny Teleman har funderat över om inte alla som växt upp med kultur hemma är kulturbarn. Och om det eventuellt kan vara livsfarligt.

Går kulturjobb i arv, och är det i så fall bara dåligt eller är det en naturligt utveckling att följa i sina föräldrars fotspår? Ungefär så går debatten om kulturbarnet?

Skaldjur en vanlig metafor i samtalet märker jag, efter en ofta citerad artikel som avfärdar räkmackan som möjlighet för Akademiledamöters barn att slå sig lättare fram i branschen, så jag tänker

Som varande tredje generations radiokritiker, med värderande som min arvedel vilken givits mig ur gångna tider släktled, ur förfäders konst- och filmkritikhänder, för att vårda till den dag det är dags att lämna avgörandet kring vad som är gott och välgjort inom kulturen och vad som inte är det, över till mitt barn och dennes barn in i evigheten i en sorts vad det kan verka genusmodifierad åsikts fideikommiss väljer jag nu att recensera hela debatten.

Jag vet att många väntat på att jag Jenny Teleman ska kora den tanke ur Kulturbarnsdiskussionen som hittills retat just min fantasi mest. Jag hittar den i Svd där Carl Michel Edenborg skriver att det är synd om kulturbarnen "för att det går miste om den omskakande upplevelsen av humanismen som brott, av tänkandet som revolt. I värsta fall gör den bristen att de inte slåss lika våldsamt när dess värden är hotade"

Det där sista tror jag på, inte så mycket det där med humaniora som brott att vara jätteledsen för att man missat ändå även om jag låter tantig, men det sista, om revolt, försvar.

För har man växt upp med konst och poesi i mjukbebisgröten aldrig sett den utskrattad, gömd eller trängd tror man heller aldrig att den kan tas ifrån en. Att det kan försvinna, slås ned motas bort, fängslas dö.

Det gör kulturbarnet till humaniorans kanske gladaste fans men dess vekaste soldater och slappaste advokater. För även ett begåvat Kulturbarn tror ändå till sist varmt att feministisk indieteater kommer överleva kärnvapenkriget tillsammans med tre sega kaktusarter. Att efter den sista avgörande börskraschen den sista riktigt brutala röda diktaturen kommer det väl nog ändå finnas i alla fall Mozart, lite bra fotoböcker att få tag i? Nånstans rätt nära?

Det kommer det då ju inte. Tillvaron kan bli, vara hel tom på konst, man kan behöva jaga den slåss för. Det inser nog bara de som redan besökt det ödelandet åtminstone nån gång.

Så det är bara ett av många skäl att inte låta oproportionerligt många såna här barn äga kulturbranschen – en armé fientliga aliens skulle kunna laserbränna bort alla medborgliga möjligheter till humanism framför näsan på oss vi skulle göra podd på temat Science Fiction som tankefigur, så jag ger all form av uppenbar nepotism en P1-boll – det gör mina kompisar här också, vi tänker rätt lika.