Våga fråga varför: Cecilia Uddén, Kairo

3:31 min
Utrikeskrönika 24 februari 2020.

Här är Kairo onsdag.

Den här gången var det på Tahrirtorget, en annan gång på en basargata i Iran, i textilfabriken i deltat, eller den där gången när jag och Sami från Gaza skulle lukta på apelsinblommorna.  Varenda gång går jag skrattande ur knipan, för att jag är svensk, men jag minns hur omskakad Sami var när Hamas grep oss i apelsinlunden och alltihop var mitt fel.

”Titta apelsinträden blommar! Kom! Vi hinner in i lunden före nästa intervju - inget doftar som apelsinblommor.”

Apelsinlund din idiot, det är ju där Hamas gömmer sina raketavfyrningsramper - det sa inte Sami även om han kanske tänkte det och det dröjde inte länge innan vi satt i förhör hos Hamas och en plågad likblek Sami betraktade förhörsledarens ansiktsuttryck när jag sa:

”Vi skulle bara lukta på blommorna.”

Men jag var aldrig rädd på riktigt, jag har ju svenskt pass. Samma sak i Egypten när den militären grep mig och Nagwa, och förhörsledaren förnekade att vi var frihetsberövade och sa:

”Oh, nej, madam ni är våra gäster!”

Varpå jag svarade:

”Jasså är vi? Men ni har ju inte bjudit oss på té.”

Nagwa, min egyptiska kollega, satt likblek med svettiga handflator medan jag tryggt vägrade ta situationen på allvar. Jag fick syn på den ene soldatens handfängsel och sa:

”Åh, kan jag inte få en selfie med dig, med handbojor”.

Det är ett privilegium att slippa vara rädd, vi svenskar som är uppvuxna med barnprogram där vi lärt oss sjunga Man ska alltid fråga varför? har svårt att leva oss in i kallsvettig skräck.

”WHY? Varför?”  satt jag och sa på en bänk på Tahrirtorget häromdan. Torget har fått en ansiktslyftning - med palmträd, gräs, markfasta granitbänkar. I mitten står en plastöverdragen obelisk o väntar på att invigas, den är omgärdad av fyra trälådor som innehåller sfinxer som flugits dit från Karnaktemplet i Luxor. Trots att vissa arkeologer är oroade över hur sfinxerna ska må i Kairos avgaser, och trots att revolutionsromantiker är ledsna över att alla spår av upproret för tio år sedan har suddats ut, ser torget ganska fint ut tänkte jag när jag satt mig på en bänkarna.

Väl medveten om säkerhetsnervositeten som omgärdar det symboltyngda torget, bestämde jag mig för att låtsas vara turist som inte förstod arabiska om någon skulle närma sig mig.

Det tog 45 sekunder.

”No. No sit here.”  Hani en vältränad vänlig säkerhetsvakt med spetsig näsa bad mig resa mig.

”WHY? varför?”

Sen följde en 20 minutersfars där jag uppförde mig som i ett svenskt barnprogram från 70-talet medan fyra olika säkerhetsvakter bara försökte göra sitt jobb - de är utplacerade på torget för att se till att ingen sätter sig på bänkarna.

”WHY?”

Jag hörde hur de sa till varandra: säg åt henne att torget håller på att renoveras.  Förklara att det här är politisk plats som vi måste skydda mot terrordåd. Hur säger man revolution på engelska? Unga förbipasserande som på grund av sin klädsel såg ut att kunna engelska, hejdades för att översätta åt utlänningen som fortsatte att svara WHY som om hon inbillade sig att hon skulle kunna uppfostra en säkerhetsvakt som är beroende av sin lön och inte har råd att fråga varför han ska hindra folk från att sätta sig på bänkarna.

Till sist dök ett högre befäl upp med tre stjärnor och sträng uppsyn.

”Men, säg åt henne att det är förbjudet att sitta här!”

Hani såg olycklig ut.

”Men ers nåd, hon kommer att fråga VARFÖR?”