Veckans ord: Havet

Här finns inget ljud
Varje vecka väljer Kulturredaktionen ett ord i tiden. I eftersvallet från debatten om Vita havet på Konstfack har Mårten Arndtzén sett en nio år gammal dokumentärfilm med förnyad aktualitet.

Natten mot den 22 maj 1969 försvann den unge konstnären Nils Olov Bonnier spårlöst, någonstans på havet mellan Helsingfors och Stockholm. Det skulle dröja 18 år innan Bonnier dödförklarades och vad som faktiskt hände den där natten är fortfarande ett mysterium.

Och ett sår, som kanske aldrig riktigt läkt. Det märks på flera av de intervjuade i Johan von Sydows dokumentärfilm "Konstnären som försvann".

Nils Olov Bonnier verkar ha varit ett barn av det upproriska men lekfulla och lite ansvarslösa 1960-talet. Men -67, när han kom in på konstskolan Valand i Göteborg, sjöng det sextiotalet redan på sista versen. Klasskampen stod för dörren, och när Bonniers kurskamrater fick välja resmål för en skolutflykt blev det Leningrad.

De som inte ställde sin konst i revolutionens tjänst hade det tufft de här åren, det förstår man av von Sydows intervjuer med de som var med. Att Nils Olov Bonnier fick ställa ut på såväl Moderna museet som flera kommersiella gallerier, redan under studietiden, bör ha väckt extra ont blod.

Sent på kvällen, under hemresan över Bottenhavet, blev Bonnier och en klasskamrat grundligt uppläxade av två revolutionära klasskamrater.

De som inte ställde sin konst i revolutionens tjänst hade det tufft de här åren

Blev han verkligen så ledsen att han hoppade i vattnet? Ingen vet. Men en sak tycks klar: att världen gick miste om en mycket lovande konstnär den natten. Och självmord eller inte, författaren och kritikern Thomas Millroth har sin uppfattning klar.
– Hur som helst så ser jag det som ett politiskt mord på idékonsten uträttat av r-anstuckna, stalinistiska konstnärselever, säger han i filmen.

Hur är klimatet i dagens kulturliv? I en brittisk undersökning från ifjol tror tre fjärdedelar av de svarande att kontroversiella åsikter kan medföra yrkesmässiga problem, medan bara 40 % tycker att personliga uppfattningar bemöts med respekt av kollegor inom kultursektorn. Att det här skulle skilja sig särskilt mycket mot svenskt kulturliv har jag svårt att tänka mig.

Men det går ju uppenbarligen att ta reda på, om man vill.

Nils Olov Bonnier och hans oförverkligade konstnärskap får vi inte tillbaka. Det försvann i havet. Men en liten bronsplakett över hans minne, vore inte det någonting för konsthögskolan Valand?

Eller Konstfack, där han också studerade en tid, för den delen. Som en påminnelse om vikten av respekt och tolerans för alla sorters olikhet.