Under den svenska eldregimen brinner skogarna i det tysta

10 min
Ta bort elden, och nästan allt som människan byggt upp omkring sig försvinner med den. Dan Jönsson reflekterar över eldens djupa historia och över bränderna vi inte ser.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Alla som någon gång har stått mitt i en brand har ett litet eldsmärke inbränt i minnet. Jag har varit med om det en gång, och glömmer det inte: flammorna från den årliga vårbrasan vid sommarstugan som plötsligt fick fäste och spred sig med vinden i det torra fjorårsgräset, på ett par minuter var hela ängen övertänd. Paniken, hettan som svedde fingrar och ögonbryn, maktlösheten när lågorna skenade iväg över ett allt större område och började slicka staketstolpar och trädgrenar. Författaren Sven Olov Karlsson beskriver suggestivt i sin bok Brandvakten hur han och familjen flyr undan den stora skogsbranden i Västmanland sommaren 2014. ”Det är ljusan dag. Ändå är solen bara ett sudd. Orangea bollar i trädtopparna, sväller och lättar. En enveten kör brusar och sjunger.” Även här var alltihop ett ögonblicks verk: en skogsmaskin – närmare bestämt en så kallad markberedare – slog emot en sten och denna första gnista växte till vad som blev den största branden i Sverige i modern tid. En eldstorm med lågor upp till fyrtiofem meter höga drog fram genom skogen och lade en yta tre gånger så stor som hela Stockholm i aska.

När elden är lös, som det heter, blir den en urkraft som förintar allt i sin väg. ”Vi trodde att vi bestämde här,” skriver Sven Olov Karlsson. ”Men elden har alltid funnits. Och till sist bestämmer alltid den.” Så är det nog – men samtidigt: ta bort elden, och nästan allt som människan byggt upp omkring sig försvinner med den. Borta är bilarna och flygplanen, borta är lamporna och värmeelementen. Borta är all industriell produktion, alla metaller och plaster och textiler, allt glas och papper. Ända sedan människorna först lärde sig att kontrollera och göra upp eld, för en halv miljon år sedan eller mer, har makten över elden stått i centrum för all mänsklig kultur och civilisation. Om eld handlar myterna om världens uppkomst och undergång; kring helig eld har religioner och imperier flammat upp och slocknat ut. Och ju modernare vi blivit, desto bättre har vi lyckats gömma undan den. Men ser jag ut över en motorväg, ser jag hundratals små eldar som far fram. Slår jag på min dator, vet jag att det någonstans brinner en eld, som ger mig ström i uttaget. Som sagt: vi tror att vi bestämmer här. Men utan eld skulle vi inte finnas.

Människan är en eldvarelse på en eldplanet. Av kända himlakroppar är det bara Jorden som har de rätta förutsättningarna – organiskt liv, rätt temperatur och rätt mängd syre i atmosfären – för att eld ska kunna uppstå och brinna. Och av alla djur på Jorden är det bara människan som har lärt sig kontrollera elden. Men som den amerikanske eldhistorikern Stephen Pyne har påpekat: hur den här kontrollen utövas och uttrycks varierar stort, från kontinent till kontinent, från civilisation till civilisation och från tid till tid. Under nästan fyrtio år har Pyne utforskat ämnet i ett tjugotal böcker, som tillsammans tecknar en global eldhistoria där han beskriver det han kallar de ”eldregimer” som upprättats i människans olika samhällen. Hur jägarstenålderns facklor och lägereldar blev till bondesamhällets härd och kök. Hur härden blev till ugn, och bålet till en ångpanna. Hur framför allt den kristna civilisationen ansåg bruket av öppen eld för hedniskt och primitivt, och strävade efter att dölja och stänga in. Eldkontroll blev en fråga om makt och social disciplin. Av lägerelden blev stearinljuset – och teveapparaten.

Men förutsättningarna för eldbruk och eldkontroll skiftar också med de geografiska betingelserna. Pyne beskriver hur människorna på den eldfängda australiska kontinenten i årtusenden har lärt sig att leva med gräs- och skogsbränder på ett helt annat sätt än i det svala Europa – eller det varmare men fuktigare Sydamerika, där naturbränder är ovanliga men elden ständigt närvarande. Hela denna mångfald av eldregimer, som vuxit fram genom ett samspel av väderlek, ekologi, och religiösa och kulturella traditioner, har bit för bit trängts tillbaka i takt med att den kristna, europeiska civilisationen har brett ut sig över världen. I det koloniala projektet ingick nämligen inte bara att införa europeisk administration och religion, språk och kultur, utan också att ersätta inhemska eldbruk med Europas civiliserade och kontrollerade nyttoeld. Makten över elden har helt enkelt alltid varit en nyckel till symbolisk och politisk dominans.

Inte minst den här kopplingen, hur synen på eld alltså hänger ihop med den politiska och ekonomiska kulturen, är fascinerande. Även Europa har förstås sina olika eldregimer, som följer ekologiska och kulturella skiljelinjer. Det förstod vi om inte förr under branden i Västmanland, när brandflyg från mer eldvana länder i Sydeuropa fick rycka till undsättning. I sin fantastiska bok om den europeiska eldens historia, Vestal Fire, visar Pyne exempelvis hur de spanska kolonisatörerna alltid var mer toleranta mot de inhemska eldbruken i sina kolonier än vad engelsmän och holländare var; hur utbredningen av svedjebruket i den amerikanska mellanvästern var en följd av den skandinaviska invandringen; han kartlägger hur mängden okontrollerade bränder ökat under sociala orostider och hur urbaniseringen lett till fler och större skogsbränder på landsbygden. Han beskriver hur myndigheterna i Sovjetunionen organiserade sitt brandförsvar så militaristiskt effektivt att det nog gjorde mer skada än nytta, och hur Sverige och andra länder i Nord- och Mellaneuropa förvandlat naturen till en trädgård, där eld ses som ett främmande och hotfullt element.

Särskilt bilden av den svenska eldregimen växer till en intressant kulturkritik. Tvärtemot vad många naturromantiska svenskar nog föreställer sig påpekar Pyne att den svenska vildmarken faktiskt bara upptar några futtiga procent av landets yta. Resten är till största delen en enorm barrträdsplantage. Den svenska vildmarksvurmen är en nationell myt; det inofficiella idealet är den välordnade trädgården, där elden ska brinna som värmepannan i det trygga folkhemmet. Jag läser i en tidningsartikel att upp emot en fjärdedel av den skog som avverkas i Sverige idag eldas upp som biobränsle; det är alltså inte så att Sveriges skogar inte brinner, vi vill bara helst inte se det – och de stora skogsbränder som på senare år har härjat landet har av allt att döma inneburit ett plågsamt uppvaknande till den globala verkligheten.

Stephen Pyne lanserade 2015 begreppet ”pyrocen” för att beskriva den av människan orsakade eldtid vi nu lever i. Elden har alltid funnits; alltid varit en del av det ekologiska kretsloppet – många växter och djur kan inte leva utan den, där den drar fram blir jordmånen och växtligheten rikare. Människan har också alltid använt elden för att förändra sina ekologiska betingelser: skillnaden är att vi numera gör det på en global nivå. I naturen brinner det helt säkert betydligt mindre idag än det gjorde på femtonhundratalet, skriver Pyne; det är vårt skenbart kontrollerade eldande av fossila bränslen som har gjort att vi har tappat kontrollen. Ja: vi trodde att vi bestämde här. Men den som låter makten över elden stiga sig åt huvudet lär förr eller senare, som det heter, få sota för det.

Dan Jönsson, författare och essäist