Gammal man utlöste larmet: Alice Petrén, Stockholm

4:04 min
Utrikeskrönikan 2 mars 2021.

Stockholm tisdag morgon

De tre unga killarna i svarta dunjackor och mjukisbyxor förde en tröstlös kamp vid incheckningsdesken bredvid mig på Arlanda häromdagen. Klockan var kvart över fyra på eftermiddagen, men avgångshallen låg helt öde, så deras protester hördes lång väg.

Flygvärdinnorna bakom disken hade nått tålamodets gräns.

GÅ NU HÄRIFRÅN! NI MÅSTE GÅ! sade de.

Killarna hade inte fixat covidtesterna som krävdes för att flyga till Amsterdam.

Ja, det är numera ett omfattande pyssel att ordna rätt papper för att resa utomlands.

Jag har sedan i början av juni förra året varit flera gånger i både Italien,Spanien och Frankrike och en gång i Portugal, Bryssel och Tyskland. Reglerna är olika och ändras hit och dit.

Till Amsterdam häromdagen krävdes två covidtester, ett PCR test max 72 timmar gammalt och ett antigentest, som fick vara max fyra timmar gammalt vid planets avgång, alltså inte incheckning utan avgång. Ganska tajt tidsmässigt att fixa och detta bara för att  mellanlanda en timme där. Jag skulle ju till Italien.

Tur nog hann jag ändra resväg hem från Italien innan jag åkte iväg. För jag insåg att samma krav skulle ju gälla för mellanlandningen i Amsterdam på returen medan mina tester skulle hinna bli för gamla. Hur ska jag kunna fixa ett antigentest som är max fyra timmar gammalt när planet från Rom till Amsterdam går halv sju på morgonen? Ja det problemet lyckades jag undanröja.

Men att alls hitta biljetter är också trixigt med få flyg i luften.

I juni när Italien just öppnade igen tog det över 27 timmar att ta sig till Sicilien, en resa som tidigare gått på 5-6 timmar. Jag fick övernatta på vägen i Frankfurt. Där väntade tysk polis vid flygplanets dörrar och beordrade karantän i två veckor, men jag kom vidare.

Spanien å sin sida kräver att man förhandsregistrerar sig på hälsomyndigheternas hemsida, vilket leder till en QR-kod som man visar upp vid ankomsten. Där tas tempen på alla som landar och till och med servitörerna i hotellrestaurangen på Gran Canaria stod med termometrar och kontrollerade gästerna innan vi tilläts sitta ner.

I Lissabon ringlade kön förbi värmekameror. En gammal man i rullstol med keps och tjocka buteljglasögon fick larmet att gå. Alla höll andan, var han smittad? Vilket plan kom han med? Men han var bara lite echaufferad där under den tjocka typiska portugisiska kepsen.

Hotellvistelsen i Bryssel var lite spöklik med tom reception, ingen städning och brun påse utanför dörren på morgonen med en croissant och en youghurt.

Resandet är trassligt och dessutom inte helt okontroversiellt. Samtidigt är utrikeskorrespondentens uppdrag att vara på plats, samla information och intervjua människor. Världen står inte stilla.

I skuggan av coronapandemin har tiotusentals migranter gått i land på just Kanarieöarna, italiensk polis har dömts för olagliga avvisningar och i fattigare länder dör människor på grund av lockdowns av brist på mat och mediciner och av andra sjukdomar.

Receptionisten i Venedig jublade häromdagen över att äntligen se en utländsk gäst och jag förstår henne. Med distans, handtvätt och munskydd så är mänskliga möten live självklart bäst.