En salt tår för framtiden: Johan Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent

3:56 min
Utrikeskrönika 3 mars 2021.

”Hej, jag heter Sheima. Jag är tio år”.

Solstrålen känns som en lättnad, som ett hopp i ett annars kompakt jemenitiskt mörker.

Hon får mig att fälla lättsamma tårar.

Inte som tårarna för så många andra här, tunga, förtvivlade och hopplösa tårar.

Jag är inte gråtmild, ibland tror jag att mitt hjärta är av sten men att möta en sådan ogenomtränglig tragedi av hopplösa mänskliga öden utan framtidsutsikt smälter varje stenhjärta. Smälter inte hjärtat, finns det inte.

Rubrikerna blir feta när FN och hjälporganisationer ska förklara Jemen, ”Världens värsta pågående katastrof”, ”den farligaste platsen för barn att växa upp”, ”ett levande helvete”.

De gör sitt bästa för att få uppmärksamhet till en situation många mest rycker ointresserat på axlarna åt.

Men när man är där blir det annorlunda, då får plötsligt de feta rubrikerna mening och betydelse.

Jemen är overkligt.

Å ena sidan myllrande folkliv, välkomnade och den mest fantastiska mat man kan tänka sig. Nygrillad, färsk fisk som äts med händerna, ljuvligt ångande varmt nybakat bröd, Salta-grytan som kommer direkt ur ugnen, så varm att den fräser och bubblar och med köttet så mört att det faller isär bara man petar på det.

Och efterrätterna med den söta, rinniga jemenitiska honungen som räknas som den bästa i världen.

Eller den söta, nyplockade solmogna mangon man gör sitt bästa för att äta med värdighet utan att mangosaften färgar skägget gult.

Å andra sidan, världens just nu svåraste hungersnöd och ett brutalt krig utan hänsyn.

Jag kommer aldrig att få bort bilderna från landsbygden i nordvästra Jemen där små utmärglade barn i rader kämpade för sina liv, alltför många i en ojämn kamp där döden hade övertag.

Barn vars varje andetag var som en gåva.

Skinn och ben, huvuden oproportionerligt stora på små borttynande kroppar.

Mammornas gråt när de förtvivlat förklarade att de faktiskt inte kunde mätta sina barn, att varje dag var en kamp mot hunger. Så desperata, hjälplösa.

Eller tioåringarna som tvingades tigga eller jobba, tvätta bilar, tunga lyft eller bygga vägar. Allt för några enstaka kronor. Allt för några potatisar till familjen.

Eller barnen i Taiz, eller föräldrarna för den delen, som var livrädda att lämna sina hem. Alla kände någon som skjutits av krypskyttar eller träffats av splitter från granater.

Nu var de rädda att gå hemifrån trots att hemmet varken erbjöd skydd eller trygghet. Nej, de ville inte lämna eftersom de varje gång fruktade att familjen skulle vara döda eller skadade när de återvänder.

De gråtande männen i flyktinglägret, de som flytt från flygattacker, de som berättade att livet inte längre har någon mening. Inte sedan de förlorade sina älskade och sina barn.

Det är kriser som orsakats av människor. De som släpper bomber, de som vägrar släppa in eller släppa fram hjälp. Envisa krigsparter som inte verkar beröras av mänskligt lidande, immuna mot det egna folkets smärta.

Det är så mörkt och så eländigt i allt det natursköna och vackra. Det turkosa havet som glittrar i solen, de mäktiga bergen.

Kanske måste det till fler som Sheima i Taiz. Tioåringen skuttar till mig på ett ben eftersom det andra är bortsprängt. Hello, my name is Sheima säger hon och spricker upp i ett brett leende när hon på knagglig engelska försöker göra sig förstådd.

Hon lyser upp i mörkret och trots allt elände har hon inte gett upp, hon har kvar sin dröm. Hon tänker bli advokat, om hon bara får leva.

Så för henne spiller jag ytterligare en tår, en salt tår med förhoppning om en ljusare framtid.