Hur länge får man låsa in folk? Marie Nilsson Boij, Paris

3:38 min
Utrikeskrönikan 10 mars 2021.

Paris onsdag.

Hur länge är det egentligen etiskt försvarbart att låsa in en befolkning?

I Frankrike har det varit utegångsförbud i olika grad sedan den 30:e oktober, denna omgången. Lika länge, alltså i fyra månader, har caféer, restauranger, muséer, teatrar och biografer varit stängda för besök, helt och hållet.

Det innebär enorma inskränkningar i det moderna storstadsprivatlivet jämfört med normalt om inga möjligheter till tristessavbrott är öppna, och allt som ska ske utanför hemmets väggar måste ske innan klockan sex på kvällen.

För att tala klarspråk: Det är ju så trångt här. Husmödrar stressar ihjäl sig med hämtningar och handlingar. Det blir extremt smittriskabelt i affärerna den sista folkrika timmen innan stängning.

För att inte tala om längden på bilköerna klockan 17.45. Det blir packat som på tivoli i parkerna på eftermiddagar och helger om inga caféer eller restauranger som i vanliga fall sväljer enorma mängder sollapande vårnjutare tillåts ha öppet, särskilt eftersom stadens gräsmattor ska vila till april och alltså inte får beträdas än.

I helgen var det så tätt med helt fredligt sittande sällskapstörstande livsnjutare längs Seines kajer i Paris att polisen kommenderades ut för att mota bort folk. Jag undrar verkligen var de tänker sig att folk ska ta vägen, här i Paris till exempel, där folk bor otroligt trångt. Samtidigt som folk verkligen behöver komma ut en sväng.

I Italien till exempel har skilsmässorna ökat med 60 procent under pandemin, läste jag. En delförklaring är ökningen av våld i hemmet, en annan att nedstängningen gjort det svårare att komma undan med otrohet. Människor hittar ju hela tiden sätt att umgås och smitta varandra på ändå.

Ta alla dessa illegala fester, till exempel. "Nä, vi har inte fest", sa den unga studenten till den spanska TV-reportern samtidigt som man hörde musikdunk i bakgrunden. Sedan hittades festprissar både under sängar och i garderober. Man önskar ju att alla yngre bara kunde få en stad, om detta ska pågå länge till.

I förrgår när jag besökte det gamla konstnärskvarteret Montmartre här i Paris som låg nästan helt öde, på grund av restriktionerna, gick jag förbi ett gäng festande ynglingar, som hade tagit sin tillflykt till en liten svart bil. Inga poliser där inte, men förutsättningarna för smittspridning måste ändå anses utmärkta.

I och för sig bättre att de sitter där än att de drar ut på stan och slår ihjäl varandra. Det går en våg av gängbråk över landet. Frustrationen över sakernas tillstånd stiger i många grupper.

Högskolestudenterna inte minst, mår skit, rent ut sagt. De har i månader varit hänvisade till isolering och distansundervisning, fyllda av oro för framtiden och vrålfattiga efter att ha blivit av med extrajobben.

Forskning på upplevelserna av förra vårens nedstängning visade att 10 procent av studenterna hade självmordstankar och närmare 30 procent svår ångest.

Som sagt. Hur länge är det etiskt försvarbart att stänga in folk? Även om syftet är gott, alltså.