"Försenad Me too-våg på Balkan": Filip Kotsambouikidis, Stockholm

3:04 min
Utrikeskrönikan 22 mars

Stockholm, måndag

Eftersvallet av den stora vågen drar in över sydösteuropa. Inte coronavågen, den lämnar vi utanför den här krönikan, utan me too vågen. För mer än tre år efter Me too-hösten 2017, har Grekland, och fler länder på Balkan haft en Me too-vinter.

Då, 2017, var det relativt tyst i flera länder i Sydösteuropa. Men nu avlöser vittnesmålen om sexuella övergrepp varandra.

I Serbien började det i vintras med skådespelerskan Milena Radulovic som tillsammans med flera andra kvinnor anklagade en välkänd dramalärare och producent för våldtäkt. I grannländer som Bosnien och Kroatien, och även i Slovenien, startades stödkampanjer där kvinnor vittnade om liknande upplevelser.

I Grekland började uppropet inom sporten, när den före detta seglingsstjärnan Sofia Becatorou berättade att hon utsattes för ett övergrepp av en person inom det grekiska seglingsförbundet för över 20 år sedan. Fler idrottare följde efter med sina upplevelser och uppropet spred sig till akademin och kultursektorn.

Det antagligen mest uppmärksammade fallet handlar om chefen för Greklands nationalteater, som tvingades avgå och greps efter att två män anklagat honom för att ha våldtagit dem när de var minderåriga.

Nu handlar debatten nu om hur man hanterar det faktum att teaterchefen ännu inte är dömd. När anklagelserna blev kända namngavs han direkt, och en bild på honom när han leds i väg av två poliser, tittandes rakt in i kameran, publicerades av flera tidningar.

Medierna ska inte agera domstolar, anser vissa, en farlig person som inte förtjänar bättre, anser andra. Samtidigt ifrågasätter vissa trovärdigheten hos de personer som nu vittnar om övergrepp – varför väljer de att träda fram just nu – kanske har de andra motiv?

Debatten är livlig, och känns igen. Men det finns också branscher där det fortfarande ekar tyst. En vän som arbetare inom den grekiska mediesektorn, varifrån i princip inga vittnesmål om missförhållanden har kommit ut, säger att kvinnorna där fortfarande inte vill prata, ingen kommer tro dem. Och mediehusen, som i Grekland ofta står nära olika politiska partier, kommer inte tillåta att deras rykte skadas, säger hon.

Man är helt enkelt rädd att få sparken – och mycket riktigt visar en undersökning från förra året att åtta av tio grekiska kvinnor är rädda att förlora jobbet om de rapporterar om sexuella trakasserier.

Nu är den här undersökningen gjord innan den grekiska me too-vintern och kanske håller det på att ändrats. Men det skulle kunna förklara varför det tog så lång tid för me too vågen att slå mot de grekiska stränderna.