Monarkin, ironin och vansinnet

10 min
Får monarkin sin legitimitet ur svenska hjärtans djup eller hålls den vid liv genom ironisk distans? Dan Jönsson reflekterar över en svensk paradox.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Den franske psykoanalytikern Jacques Lacan skrev en gång att ”om en dåre som tror att han är kung är galen, så är en kung som tror att han är kung inte mindre galen”. Alltså borde enda sättet för en kung som vill få oss att tro att han inte är galen vara att abdikera, kan man tycka – men det var nog inte riktigt så Lacan menade. Det han ville var att sätta fingret på glappet mellan utanverket och identiteten, titeln och personen: hur bilden av den vi tror att vi är byggs upp av fiktioner som vi måste upprätthålla tron på, inför andra och inför oss själva. Uppstår det en rämna av tvivel i fiktionen kan det hända att den fullständigt spricker sönder. Frihet och galenskap är nära besläktade. Och en kung som förlorar sin kungavärdighet riskerar ju att bli galen på riktigt: i William Shakespeares pjäs Richard II till exempel tvingas kungen att abdikera, något som får honom att fullständigt förlora all självkänsla. ”Jag är ju ingenting”, klagar han. ”Vad ska jag kalla mig?” Den berömda scenen slutar med att han beställer fram en spegel för att se hur förlusten har förändrat honom, och när han inser att han fortfarande är densamme, slänger han spegeln i golvet så den krossas. ”Skört lyser äran över detta anlet, och anletet är lika skört som äran.”

Jag har sett kungen i verkligheten några gånger, senast när min hemkommun firade hundra år och han och drottningen, för första gången någonsin vad jag vet, gjorde visit i den lilla staden. Besöket varade väl några timmar men för de flesta kommuninnevånare blev det inte mer än en hastig skymt när kungaparet defilerade genom centrum i en kortege av raggarbilar på väg till en mottagning i medborgarhuset. En äldre dam bredvid mig snavade mot en stenmur och slog hål på knät; i en korsning stod en handfull republikanska demonstranter med sina plakat men inte ens de, och knappast någon annan heller verkade ifrågasätta att det verkligen var kungen som kom åkande. Om kungen själv tvivlade så märktes det inte. För honom var det förstås en dag på jobbet; dessa rutinartade kommunbesök är en del av den kungliga vardagen, men för kommunerna innebär de en stund i glans och ära som kanske aldrig kommer tillbaka och som därför måste förberedas minutiöst så att inget går fel, inga fiktioner spricker: för då hotar som sagt galenskapen. Etnologen Mattias Frihammar berättar i sin avhandling från 2010, ”Ur svenska hjärtans djup”, om ett sådant här kommunbesök vars förberedelser han följer på nära håll: om den kommunala näringslivssekreteraren som efter ännu en dag av planering och nervösa repetitioner, och vid tanken om all annan verksamhet som skjuts åt sidan för denna offentliga teater, suckar att nu får han väl ta och anmäla sig till någon republikansk förening. Han är nära, men ändå inte riktigt där.

Jag tror de flesta av oss har varit nära då och då. När Carl XVI Gustaf besteg tronen 1973 var det i ett samhällsklimat där ingen vettig människa trodde annat än att han snart skulle bli tvungen att stiga ner igen, eftersom han måste inse att hans jobb var meningslöst. Två år tidigare, i den så kallade Torekovskompromissen, hade kungen berövats de sista resterna av sin formella makt och statsminister Olof Palme fällde de bevingade orden om att det numera bara återstod ”en plym” av monarkin. Vad varken Palme eller någon annan begrep var att det var just denna ”plym” som var det väsentliga. Under det halvsekel som gått sedan dess har monarkin visat sig ha en envis förmåga att, som Frihammar kallar det, ”reproduceras”. Genom tevesända bröllop och folkliga födelsedagsfiranden, offentliga graviditeter och hovskvaller, upprätthålls bilden av en extraordinär familj, liksom bortom alla krav på jämlikhet och modernitet. Visst har ytan krackelerat ibland, som i skandalen med de så kallade kaffeflickorna, men galenskapen har aldrig riktigt brutit fram. Vi har vänt blad, låtit plymen sitta kvar. Denna plym, som vidmakthåller monarkin som något som knappast existerar någon annanstans i ett modernt samhälle – nämligen en institution utanför tiden, en evig konstant som oavsett den enskilda regentens person och eventuella kvaliteter förblir densamma, förblir den odödliga inkarnationen av nationens själ.

Låter det förnuftigt? Inte direkt. Om ingen annan trodde på det skulle vi anse att dessa människor var galna. I Selma Lagerlöfs ”Kejsarn av Portugallien” går backstugusittaren Jan i Skrolycka in i en förtvivlad, rojalistisk fantasi när dottern Klara Gulla lämnat föräldrahemmet och rest till Stockholm. För att hålla den grymma verkligheten ifrån sig diktar han sin egen saga; dottern är en mäktig kejsarinna i ett rike där det inte finns någon fattigdom och inga råa människor, ett land där det råder ”ständig frid och goda år”. Med sin käpp till kejsarstav och med sin plymförsedda kaskett räknas han förstås som galen av byfolket, men hur galen är han egentligen? ”Kejsarn av Portugallien” är förstås inte skriven som en satir över monarkin som institution – verkligen inte: 1914 hade det nog klassats som majestätsbrott – men det är samtidigt ett faktum att berättelsen om Jan i Skrolycka helt saknar ironisk distans. Selma Lagerlöfs lojalitet med sin dåraktige usurpator sviktar inte för ett ögonblick – eller jo, kanske för ett ögonblick, när han ser ut att svepas med i sin inbillade ståndshögfärd – men mot alla de bondförståndets röster som skrattar åt honom framstår han till slut ändå som den klokaste av alla. Och ett år senare, i novellen ”Monarkmötet”, när kejsar Johannes, som Jan i Skrolycka kallar sig själv, får träffa självaste kung Oscar II på stationen i Kil, blir det ett möte som avlöper under ömsesidiga artighetsbetygelser – för kungen, skriver Lagerlöf, ”var inte av det slaget, som inte kan tåla sin like”. Sin like i vad, måste man fråga sig? I galenskap?

Man kan, som Mattias Frihammar, fascineras och förundras av hur samtidens folkliga och ofta lite skämtsamma rojalism uttrycker sig: av sedvanan att pryda våra utedass med gamla kungaporträtt, av hur människor ömt vårdar en cigarett som de en gång blev bjudna på ur kungens hand, av hur en servett som kungen använt under en tevesänd galamiddag genom olika märkliga turer hamnar på livrustkammaren – men man kan knappast kalla det för galenskap. Galna är de som spelar upp en föreställning som ingen tror på. Fetischismen som omger kungliga föremål är ju i grunden precis densamma som får folk att betala tusentals kronor för Thore Skogmans tandborste, eller en bok signerad Selma Lagerlöf – men den är, om vi nu ett ögonblick ska prata allvar, en fetischism som fyller funktionen att upprätthålla en föreställning om evig, social överordning. Det är här plymen blir politisk: i ett samhälle som med läpparna ständigt bekänner sig till idén om ”allas lika värde” accepterar och reproducerar vi en institution som med sin blotta existens vittnar om motsatsen. Hör ni hur det knakar och krackelerar? Det är möjligt att dagens mer distanserade rojalism är ett sätt att hantera den paradoxen; att den är ett uttryck för vad filosofen Peter Sloterdijk kallat ”det cyniska förnuftet”, det vill säga en postmodern strategi som låter människor acceptera ojämlikhet genom att vara ironiska mot makten. Men cynism är i grunden inget annat än ett sätt att hålla samman en fasad som redan är på väg att rämna. Under ytan vidgas sprickan. Galenskapen, och befrielsen, är nära.

Dan Jönsson, författare och essäist

Litteratur

Mattias Frihammar: Ur svenska hjärtans djup: reproduktion av samtida monarki. Carlssons, 2020 (originalutgåva 2010).