Ett land som inte är: Johanna Melén, Chisinau
Chisinau, tisdag.
Att kommunicera med och om ett land som, enligt de flesta, inte är, är komplicerat och lätt förvirrande. Jag befinner mig i Moldaviens huvudstad Chisinau men ska, om allting bär, i dag bege mig mindre än tio mil härifrån till Tiraspol, huvudort i utbrytarregionen Transnistrien, på andra sidan floden Dnestr.
Utbrytarregion sedan 30 år då, helt kortfattat, Transnistrien inte ville följa Moldaviens beslut om att lämna Sovjetunionen och bli ett självständigt land.
Sedan dess är det här en som det brukar kallas frusen konflikt där ingen lösning ses men där livet ändå rullar på, för det måste det ju göra. Transnistrien har bara erkänts som självständigt land av andra utbrytarregioner som inte heller erkänns av omvärlden. I kontakten med ett land som, enligt de flesta, inte är känns allting för en utomstående på något sätt provisoriskt. Jag kommunicerar mejlledes med regionens kriscenter i bekämpningen av coronapandemin vars adress består av siffror. Jag mejlar till regionens inrikesministerium vars mejladress inleds med en annan sifferkombination. Jag kan snart inte hålla reda på siffrorna och är inte helt säker på med vem jag egentligen kommunicerar. Jag får svar från adressen som inleds med 53396501 och som säger att jag är välkommen att komma dit för att efter tio minuter få svar från samma sifferkombination om att jag, på grund av pandemin, inte är välkommen.
Jag kontaktar Transnistriens utrikesministerium, eller, förlåt, så kallade utrikesministerium. I kontakten med Moldaviens utrikesministerium har jag vänligt men mycket bestämt blivit tillsagd att lägga till "så kallade" framför ministeriets namn eftersom ett land som, enligt de flesta, inte är ju inte heller kan ha ett eget ministerium för utrikes frågor.
Det senaste beskedet är att jag är välkommen. Jag träffar en ung man som valt att flytta därifrån och som säger att det är fel att tala om Transnistrien, som det ofta görs, som ett slags konserverat mini-Sovjet. Snarare är det, säger han, en region i väntan på något. En väntan som varat i tre decennier nu. Samtidigt som livet pågår, för det måste det ju göra. Med en, som man säger här i Chisinau, så kallad president, så kallat parlament, med en egen valuta och egna pass man i princip inte kan använda någonstans. ”Å din stackare”, säger en kvinna jag träffar på gatan här i Moldaviens huvudstad, ”ska du åka DIT!” Men jag är full av förväntan inför att korsa floden Dnestr och åka till landet, som enligt de flesta, inte är.
