Mindfulness hos kvarterets florist: Marie Nilsson Boij, Paris

3:39 min
Utrikeskrönika 6 april 2021.

Paris, tisdag.

– Två avokado, tack!

Jag är hos grönsakshandlaren och gör några helginköp.

– C'est pour quand, madame? När ska du äta dem?

– I kväll.

Grönsakshandlaren plockar fram två stora fina och ätklara avokado.

– Och så två mango, tack.

– När ska du äta dem då, madame?

– Ja alltså, på måndag, drar jag till med.

Grönsakshandlaren känner på sina frukter och räcker sedan över två gulröda praktexemplar som fortfarande drar lite åt grönt.

Då går det upp för mig hur mycket jag saknat den här tjänsten i livet. Den här expertkunskapen på fruktmognad, som jag – förlåt – men faktiskt aldrig erbjudits hos mina lokala handlare i Sverige.

Jag promenerar vidare till blomsterhandlaren några nummer upp på samma gata.

– Kan jag hjälpa er, madame?

– Jag vill ha två buntar med sådana där blommor, säger jag och pekar på några små blommor som finns i många färger och som påminner om vallmo.

– Ah, anemoner. Oui, bien sûr, säger floristen.

Han tar blommorna, klipper upp snoddarna som håller ihop buketterna och studerar varje blomma enskilt. Han tar bort någon som blivit ful och torkar sedan noggrant av varje stjälk enskilt, och säger:

– Byt vatten var tredje dag, madame, och lägg gärna samtidigt ner i en isbit i vasen.

Men häll inte på för mycket vatten, säger han.

– Det ska bara vara fyra, fem centimeter högt.

Jag går sedan lite blomsterkunnigare vidare till först fiskaffären och sedan osthandlaren. Avslutningsvis köper jag några baguetter och en tarte aux framboises, en hallonpaj, hos bagaren.

Det tar ju visserligen en evinnerlig tid plötsligt detta med handlande och köande när jag inte längre gör inköpen på ett och samma ställe.

I stället får jag en massa trevliga möten med människor, och lär känna inte bara floristens fru utan även hans svärmor, och kusinen som driver butiken i kvarteret bredvid.

Den här affärsrundan till fots med dramatenväskan, och de små rutinerna blir nästan meditativ, som en liten mindfulnessövning, där jag högst närvarande botaniserar i de olika potatissorterna eller fokuserar på att inte titta för länge på humrarna i akvariet i fiskaffären så jag missar min eftertraktade tur att köpa en bit lax.

Det finns något väldigt hedervärt, tycker jag, i dessa småhandlares yrkeskunnande, som innebär kunskaper om det de säljer, inte bara kunskaper om hur de får ut mest vinst från det de säljer.

Det är dock lite oklart hur de får det att gå runt. Jag undrar hur länge Frankrike kan hålla emot. När kommer de stora kedjorna och köper upp, tränger bort och lägger ner allt?

I långa loppet är nog Pris alla små kvartersbutiker inte det bästa för tillväxten på ett makroplan. De är väldigt bra för trivseln och för själen på en mikronivå, om ni frågar mig.

Sånt tror jag i och för sig inte att man kan säga i Sverige på en ledande post utan att bli hånad som tillväxtfientlig, smått galen och kanske till och med lite farlig för samhällsutvecklingen. Här i Frankrike kan man fortfarande argumentera på ett sånt sätt med hedern i behåll.

Som Paris borgmästare Anne Hidalgo sa i höstas till exempel, när bokhandlarna i Paris tvingades införa internetförsäljning för att överleva.

– Köp inte hos den amerikanska nätgiganten, för det innebär döden för kvarterslivet. Handla hos din lokala bokhandlare.