Från olika världar: Richard Myrenberg, Pretoria

3:20 min
Utrikeskrönikan 8 april 2021.

Pretoria torsdag.


För några dagar sen så bytte jag plan i Lomé i Togo. Det hade varit en svettig flygning från Bangui i Centralafrikanska republiken. Bytet i Lomé vidare till Addis Abeba var stressigt, på 25 minuter hade jag rusat genom terminalen och in i nästa plan.

Väl framme vid min nya plats frågar jag den unga kvinnan som sitter bredvid – francais ou anglais? Franska eller Engelska? En vanlig fråga i Västafrika där de här två språken ligger om vartannat i ett pärlband av länder. English, svarade hon med viss förvåning.

Det visade sig att hon var amerikansk förskolelärare som under påsklovet passade på att besöka en kompis i Dubai. Hon hade flugit direkt nonstop från ett vinterkallt New Jersey. Jag var svettig och rufsig i min allt spretigare corona-frisyr, hon såg nästan förskräckt på mig, klädd i en tjusig beige byxdress och nymanikyrerade naglar.

Jag ursäktade mig och sa att jag inte var min fräschaste jag efter mitt besök i Bangui. Jag hade bott på ett billigt lopphotell, med sporadisk el, sällan fungerande AC och håglös takfläkt ovanför den sladdriga sängen, inget vatten kranarna de senaste tre dagarna. Och med väpnade miliser som lurade i bushen utanför huvudstaden, FN-soldater och ryska säkerhetsrådgivare i aggressiva solglasögon som dundrade fram i pansarfordon inne i den, och bittra, arga, plågade centralafrikaner mitt i allt detta. Därifrån kom jag.

Till en början gick konversationen bra. Vilken är din favoritdelstat i USA? Ja, San Francisco bay area är fint, men dyrt, svarade jag. Hennes favoritplats var Las Vegas. Sen undrade hon om det var Ghana vi var i, njae sa jag. Det här är Lomé i Togo, men stan ligger precis på gränsen till Ghana.

Hur lång tid tar det till Addis? Ja knappt fem timmar sa jag. Oj – så lång tid. Ja, det är en stor kontinent, det tar två timmar att flyga mellan Johannesburg och Kapstaden, sa jag – och då är man fortfarande i samma land. Kapstaden – är det som ligger där söderut? Jag nickade.

Konversationen bromsade in. Hon blev ändå nyfiken och startade skärmen för att se den återstående flygsträckan – med pekfingret svepte hon tvärs över, samhällen som Maroua i norra Kamerun, över Centralafrikanska republiken till Bentiu i norra Sydsudan. Och jag kunde bara konstatera – där har jag varit. I Kamerun med armén i gränstrakterna mot Nigeria och terrorgruppen Boko Haram, i Sydsudan i ett enormt flyktingläger som var helt översvämmat. Även där hade jag blivit helt överhettad, minns jag.

Det blev till slut helt stumt mellan oss. Det fanns inget att prata om.

Och jag vill inte göra mig lustig över okunniga amerikaner, hon var inte här för att utforska Afrika, hon var på väg till Dubai. Jag tittade ut genom fönstret och tänkte: tänk om jag kunde föra över det jag kan och varit med om från denna fantastiska kontinent? Kanske skulle man skriva en bok om det? I såna fall skulle jag dedikera den till henne.

Men jag glömde att fråga vad hon hette.