Bisarrt, men vardag: David Rasmusson, Hyllie

3:26 min
Utrikeskrönikan 14 april 2021.

Hyllie, onsdag.

Har du gjort det här förr?

För många gånger skämtar jag som vanligt och får ett artigt skratt som svar.

Jag intar den korrekta positionen. Stoppar ut huvudet halvvägs genom bilrutan och vrider på det en aning så att näsborrarna blir lättillgängliga.

Tre gånger i veckan är jag här på den blåsiga parkeringsplatsen utanför köpcentret Emporia i Hyllie. Och inte bara jag förresten, det här har blivit en samlingspunkt för alla oss Öresundspendlare i Malmötrakten.

Testcentret har bara funnits i några månader men har redan byggts ut i omgångar. Från början var det bara en enkel byggbarack , sedan restes tält gör att skydda köande från den isande vinden, sedan ett separat registrerings och betalningskontor och nu senast en väldigt uppskattad drive in-möjlighet.

Och här står vi, vi som har vår arbetsplats bara två mil västerut tysta i kö med två meters avstånd och väntar på att en främling med munskydd, visir och skyddsdräkt ska stick in en pinne i näsan på oss. En kvart senare får vi lappen, den gyllene biljetten som gör det möjligt för att ta sig över sundet.

Sen börjar klockan ticka. 72 timmar senare kommer biljetten vara värdelös och proceduren på parkeringsplatsen måste upprepas. Samma kö, samma skämt, och en ny pinne i näsan.

Jag reflekterar inte så mycket över det längre. Som så mycket annat har det bisarra blivit vardag.

För att ta mig två mil västerut ska jag nu ha med mig pass, intyg på att jag arbetar i Danmark, färskt negativt covidtest, färdbiljett, platsbiljett och munskydd. Bisarrt, men vardag.

Ska jag gå in och köpa en kopp kaffe i Köpenhamn ska munskyddet på. Bisarrt, men vardag.

Jag tvättar eller spritar mina händer tio gånger om dagen. Bisarrt, men vardag.

Ibland stannar jag och funderar över hur snabbt det egentligen gått och hur nästan läskigt anpassningsbara vi människor är inför nya verkligheter. Hur enkelt det bisarra faktiskt blir just vardag.

Men för två veckor sedan hände något väldigt märkligt. Det var påsklov och den första varma och soliga vårdagen och det var som ett års uppdämd längtan fick en liten möjlighet att pysa ut för åtminstone en dag. Påsklovslediga ungdomar hade picknick i parkerna, på bänkarna på torgen satt köpenhamnare med burköl i näven och lät solglasögonprydda ansikten värmas av solen och gatorna myllrade av folk. Staden där det känts som evig söndagsmorgon i nästan ett år levde plötsligt igen.

Jag blev nästan lite förskräckt. För det här var ju inte längre vardagen. Det här var ju nu det bisarra.

Jag hoppas bara nu att den anpassningsförmåga som gör att jag knappt längre reflekterar över att jag får en pinne i näsan tre gånger i veckan, fungerar även åt andra hållet. Att det som egentligen är vardag snart kommer kännas som just  vardag igen.