Minnet från ”Choir of the World”: Daniel Alling, Warrington

3:18 min
Utrikeskrönikan 28 april 2021.

Warrington, onsdag.

Igår åkte jag igenom delar av Wales vackra landskap för att spela in material för kommande reportage om valet till Wales parlament.

Jag kom fram till den lilla staden Llangollen vid lunchtid efter att ha åkt igenom det böljande landskapet med sina grönklädda mjukt formade berg och kullar och djupa dalar och otaliga fårahjordar överallt.

Llangollen ligger vackert i en dalgång, som en liten alpby nästan, med en vacker bro över den brusande floden Dee mitt i ett Wales som också lite mer börjat känna på självständighetstanken.

Mer på det temat i andra reportage, men väl där, i Llangollen alltså, så var det också läge att gå genom minnenas allé. Ja, det var bland annat för att den orten för mig spelat viss roll under mitt eget självständighetsblivande en gång.

Det är nästan 30 år sedan nu. En 22-årig Daniel Alling sjöng i kören Allmänna Sången i Uppsala som på en sommarturné det året skulle tävla i körsång på den stora körfestivalen som hålls varje år i just Llangollen.

Det stora priset för vinnarkören i den tävlingen har det suggestiva, kanske inte helt rättvisande om man ser det i perspektiv av hur många bra körer det finns i världen men ändå så lockande och förföriska namnet "Choir of world".

Nästan 30 år sedan alltså.

Där jag igår stod framför the Llangollen Pavillion, ett slags blandning av enormt vitt tält och en tegelbyggnad så mindes jag inte så mycket egentligen.
Jag mindes det vita tältet faktiskt, men inte resten av omgivningarna särskilt mycket.

Men bilder togs och postades på sociala medier och även i grupper där många av de gamla körkompisarna från den tiden finns.

Det blev många glada kommentarer och minnen från resan. 30 år sedan.

Som tusen år sen, eller som det var igår, som Thåström sjöng en gång.

Vi tävlade bland annat med den välkända körvarianten av Frödings dikt Kung Liljekonvalje av Dungen och jag minns än idag glädjen i Llangollen den där sommardagen 1992 när konferenciern i direktsänd walesisk tv till slut ropade ut oss som segrare, som "Choir of the World".

Men där jag stod framför the Paviliion i Llangollen mindes jag gärna men längtade heller inte tillbaka.

Då var då och nu är nu och det är också bra så.

Personlig självständighet är erhållen sen länge, glädjen i Llangollen då var definitivt en station på vägen och det var roligt att att igår berätta för en del av dem jag intervjuade om deras självständighetstankar om det glada minne jag förknippar med just Llangollen.

Jag är inte särskilt nostalgisk av mig, det ligger inte för mig, det passar liksom inte in med tillbakablickande nostalgi för en journalist som ständigt blickar framåt mot ständigt nya deadlines och historier.

Men det var definitivt trevligt att vara tillbaka i Llangollen i vackra Wales så här nästan 30 år senare.

Som tusen år sedan eller som det var igår.