Censurens olika ansikten: Björn Djurberg, Peking

3:36 min
Utrikeskrönikan 30 april 2021.

Peking, fredag.

Vad är sant och vad är falskt?

Det är en fråga jag allt oftare har funderat över den senaste tiden.

Censur, självcensur och gråskalan däremellan.

I Kina idag är censurapparaten ”big business” när allt fler aktörer vill bevaka, spåra och manipulera vad som sägs online.

Nyligen lyssnade jag på en tysk forskare som gått igenom tusentals upphandlingsdokument i Kina, där olika myndigheter, i hela landet, vill köpa tjänster och system kopplade till det som kallas ”Wangping Guanli”, ”Administration av online-kommentarer”.

Det handlade om allt från lokala polismyndigheter och faktiska propagandaavdelningar till statliga banker, företag och till och med en myndighet som organiserar en internationell trädgårdsmässa i Peking.

Alla vill blixtsnabbt få information om någon så kallad ”incident” inträffar online, som kräver motåtgärd.

Kanske genom att begära att det hela censureras.

Men också för att själv kunna styra debatten. Det brukar kallas för ”Yulun Daoxiang”, ”vägledning av det offentliga samtalet.”

Här brukar vanligtvis de kinesiska statsmedierna ha en nyckelroll, men upphandlingsdokumenten visar att fler vill ha den förmågan.

Högsta domstolen i Peking t.ex. ville köpa in en tjänst med 30 000 unika konton online som skulle kunna publicera 5000 inlägg i timmen. Minst 700 personer skulle anställas som kommentatorer.

En av de tyngsta spelarna här är annars kommunistpartiets ungdomsförbund, som mobiliserar flera miljoner så kallade ”volontärer”. Det var för övrigt ungdomsförbundet som på riktigt drog igång bojkotten mot klädjätten HM.

Det är det här som är gråskalan i Kinas massiva censurapparat.

Det handlar inte bara om att stoppa oönskade åsikter, utan om att skapa nya åsikter. En ny verklighet.

Och det är därför jag funderar mycket kring vad som är sant och falskt.

Hur mycket av det som skrivs i sociala medier är på riktigt?

Jag brukar tänka på censuren där som porös. Ämnen och inlägg tonas ner, begränsas, stukas, snarare än att alltid raderas helt.

Offentlig kritik dränks i positiva kommentarer.

Och då har jag inte ens gått in på det effektivaste verktyget av de alla: Självcensuren.

Men, ibland visar den hårda censuren sitt trubbiga ansikte.

Häromdagen vann kinesiska regissören Chloe Zhao en unik Oscar för bästa regi.

Lovorden flödade i kinesiska sociala medier, även om statsmedierna höll tyst.

Chloe Zhao anses nämligen inte ”politisk korrekt”, på grund av saker hon sagt i tidigare intervjuer.

Och efter bara någon timme var det som att någon drog ur en propp.

Inläggen om hennes historiska vinst försvann.

”Poff”