Tillvaron går i repris - vår olyckliga faiblesse för induktion

9:37 min
Induktion är metoden att ur enskilda exempel sluta sig till vad som gäller i allmänhet. Inom vetenskaperna är den historiskt omstridd - men i våra liv styr den med järnhand. Det menar författaren Helena Granström.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Människans förkärlek för induktion är, har det sagts, jämförbar med hennes förkärlek för kopulation: Den ligger helt enkelt i hennes natur. Att utifrån ett eller flera enskilda fall dra slutsatser om det allmänna fallet är ett sätt att förhålla sig till världen som tycks svårt att separera från den mänskliga tanken i stort.

Att denna tendens skulle vara alltigenom positiv är tveksamt: antagligen har den en inte försumbar del i framgången för såväl kvasivetenskapliga förklaringsmodeller som främlingsfientlighet och populistisk manipulation. Å andra sidan vore världen i det närmaste ogripbar om vi inte i någon grad kunde luta oss mot övertygelsen att det faktum att solen hittills gått upp varje morgon innebär att den kommer att göra det imorgon också. Dessutom är det induktiva förhållningssättet en förutsättning för all språklig begreppsbildning: Vad betyder ordet "hund" om jag utifrån de hundar jag mött inte kan tillåta mig att dra några som helst slutsatser om dem jag kommer att möta i framtiden?

Men trots det bör vi nog anstränga oss för att hålla den induktiva metodens grundläggande tillkortakommande i minnet: Bara för att vi har tusen exempel på någonting visst, betyder det inte att den ettusenförsta observationen inte kan erbjuda ett motexempel. Det är för övrigt just detta som gör att det enbart är matematiken som kan bevisa påståenden, medan allt vetenskapen kan göra är att troliggöra dem; ett förhållande som tyvärr alltför ofta glöms bort.

Trots ett klanderfritt resonemang visade sig kalkonens slutsats felaktig – och fatalt så.

Det kanske allra tydligaste åskådliggörandet av induktionens svagheter härrör från den brittiske 1900-talsfilosofen Bertrand Russell, som frammanar bilden av en tam kalkon som i god induktiv ordning insamlar en mängd observationer till stöd för tesen: "Jag får alltid mat klockan nio". Kalkonen prövar sitt antagande kalla dagar, regniga dagar, blåsiga dagar, heta dagar: Det stämmer ofelbart. Ändå blir han en dag inte matad, utan får halsen avhuggen. Trots ett klanderfritt resonemang visade sig kalkonens slutsats felaktig – och fatalt så.

Men egentligen behöver vi väl inte gå längre än till våra egna liv för att inse samma sak: Den gedigna empiri som ger vid handen att varje andetag vi tar kommer att följas av ett nästa, tycks i alla avseenden tillförlitlig – ända till den dag då vi tar vårt sista.

En person som ägnade det induktiva tillvägagångssättet djup uppmärksamhet var 1600-talstänkaren Francis Bacon, som apropå fjäderfän för övrigt påstås ha mött sin död då han under en vagnfärd i snöstorm fick syn på en höna, och plötsligt bestämde sig för att testa hypotesen "hönskött kan bevaras färskt genom att hönan späckas med snö efter slakt"; han störtade utan vidare eftertanke ut i snön för att påbörja försöket, och avled en kort tid därefter i lunginflammation.

Kanske skulle man därmed kunna kalla honom den vetenskapliga metodens första dödsoffer, med tanke på att han med sina arbeten anses ha lagt grunden till det som idag gäller för empirisk vetenskap. Bland annat i skriften Novum Organum – en titel som på svenska lyder någonting i stil med "ny metod" – utgiven för första gången 1620, och sedan vintern 2021 tillgänglig i svensk översättning. Bacon slår här ett slag för ett djupgående och systematiskt studium av de sinnliga fenomenen som väg till sann kunskap om världen; erfarenheten är, skriver Bacon, "den överlägset bästa bevisföringen", till skillnad från logiken som snarare syftar till att "underordna världen och göra den till slav under människans tankar".

Men den induktion som Bacon förespråkar är av ett särskilt slag; en som utgår inte enbart från insamlad erfarenhet, utan snarare från metodisk granskning av densamma. Tabeller, scheman och jämförelser mellan olika typfall är en förutsättning, liksom det numera helt centrala vetenskapliga greppet att utifrån hypoteserna formulera nya förutsägelser och sedan testa dem. Bacons induktion är, med andra ord, en högst sofistikerad sådan, medan den induktion som bygger på enkel uppräkning enligt filosofen är att betrakta som "ett barnsligt påfund".

Ändå lyckas Bacon knappast undgå den djupgående kritik som genom historien har riktats mot den induktiva metoden som idé. Redan på 100-talet konstaterade den grekiske filosofen Sextus Empiricus att en induktiv slutsats antingen måste bygga på alla möjliga fall, vilket är omöjligt eftersom de är oändligt många – eller på bara en del av dem, vilket innebär att den mycket väl kan vara felaktig. I båda fallen tycks induktionen ha problem.

Det är en kritik som senare skulle fördjupas av tänkare som David Hume, som menade att det grundantagande som all induktion bygger på – nämligen att naturen är regelbunden – i sig är omotiverat, och också det förutsätter ett induktivt resonemang. Vi tror på induktion eftersom naturen hittills har visat sig vara regelbunden, så att induktion ger vid handen att den ska fortsätta vara det – ett cirkelresonemang.

Och i denna cirkel tycks vi alltså ohjälpligt inskrivna, som om den godtrogna övertygelsen om alltings förutsägbarhet vore en förutsättning för att man ska orka med att vara människa – vilket det kanske också är. Och det kunde väl, tänker jag, vara gott så – om det inte vore för en obehaglig känsla av att det finns en djupare och mer subtil konsekvens av människans induktiva faiblesse, som inte har att göra med hennes tendens att förvänta sig upprepning, utan snarare med hennes tendens att bidra till att skapa den. För inte bara är människan benägen att iaktta regelbundenhet omkring sig, även när ingen sådan finns – hon tycks också vara benägen att infoga sig själv i den, om än ofta på omedveten väg.

Vi tycks helt enkelt oerhört benägna att begå samma misstag om och om igen.

Skulle inte till exempel det freudianska upprepningstvånget kunna ses som ett högst oroande uttryck för induktionens psykologi? Som om den förmåga till mönsterigenkänning som vi så gärna framhåller som ett av den mänskliga intelligensens främsta företräden på samma gång utgjorde en tydlig begränsning för vår fria vilja, genom att med kraft driva våra handlingar mot ett mönster att känna igen, utan hänsyn till hur destruktivt detta mönster kan tänkas vara. Freud själv erbjuder i essän "Bortom lustprincipen" några dystra exempel: "Män för vilka varje vänskapsförhållande slutar med att vännen förråder dem, andra som ett upprepat, obestämt antal gånger utnämner en annan person till stor auktoritet för sig själv, för att sedan efter lämplig tid själv störta denna auktoritet och ersätta den med en ny; älskande vars kärleksfulla förhållande till kvinnor varje gång genomgår samma stadier och leder till samma slut och så vidare".

Man kan hur som helst konstatera att tillvaron utifrån det mänskliga livets perspektiv inte sällan framstår som just så fast bestämd, repetitiv och förutsägbar som vårt i princip grundlösa induktiva antagande vill göra gällande; vi tycks helt enkelt oerhört benägna att begå samma misstag om och om igen.

Och för den som just tröttnat på sin tionde pojkvän, återigen avfärdats som påfrestande av en nära vän, eller ännu en gång inlett en relation med någon som är våldsam, är tanken på att vi själva skulle visa oss vara Russells kalkon, vars regelbundna tillvaro en dag plötsligt bryts av någonting radikalt nytt, knappast det värsta skräckscenariot. Tvärtom: Kanske är det i själva verket det bästa vi har att hoppas på.