Kroatiska handskakningar – och rakija: Filip Kotsambouikidis, Stockholm
Stockholm, tisdag.
Var det länge sedan du tog någon i hand? Det var det inte för mig, under senaste resan till Kroatien blev det många handskakningar.
Skaka, sprita, skaka och sprita. Jag vet inte varför men i just Kroatien ville många fortfarande hälsa på det gamla invanda sättet. När man ska intervjua någon vill man inte börja med dålig stämning, det är bara att sträcka fram kardan om motparten vill det.
Det går inte att komma ifrån att en rejäl handskakning är ett väl beprövat sätt att hitta samförstånd och förtroende. Man känner sig välkommen, och Kroatien är verkligen ett land som är välkomnande.
När jag och kollegan körde runt på landsbygden i jakt på en restaurang, stannade vi vid ett hus för att fråga om vägen. Istället blev vi inbjudna. Nej, nej, sa vi. Jo, jo sa paret, det är ingen diskussion! Det dukades fram egenrökta korvar, bog, och hemgjord rakija, sprit som finns i nån form i alla hushåll med självaktning på Balkan. Gästfrihet av högsta kvalitet.
Han var serb, hon kroat. Två barn lekte i skogen bakom huset. Det var ett mycket intressant möte. De berättade saker som man normalt inte får höra när man sträcker fram micken mot folk på gatan.
Både jobbade i närheten, han på ett fängelse, hon på ett äldreboende. Båda hade fått sina jobb i utbyte mot att de röstade på det kroatiska nationalistpartiet HDZ. Röstköp alltså, ett utbrett demokratiskt problem i hela regionen. Men vad gör man inte för att klara sin försörjning på den avfolkade och rätt nedgångna kroatiska landsbygden. Felet ligger i det korrupta systemet.
På fängelset var det hårda tag, berättade han. Eftersom jag gjorde reportage om migration frågade jag om det fanns några dömda flyktingsmugglare där. Det gjorde det, berättade han, och de som var från andra länder, som Afghanistan, fick en tuff behandling av de andra fångarna. För honom själv var den miljön inga större problem att hantera, han var mångfaldig mästare i brottning sa han och sprack upp i ett stort leende och spände överarmarna.
Sen sa vi hej då, händer skakades, någons bror dök upp, även han ville skaka hand.
Senare under resan gick bilen sönder. Bilfirman lovade att skicka hjälp och men timmarna gick och firman slutade svara i telefon. Bilen var hyrd i Serbien, men vi befann oss i Kroatien, och serber och kroater är kanske inte världsberömda för sin samarbetsförmåga.
Idén för dagen hade varit att se hur området hade återhämtat sig från jordbävningen i vintras – de flesta hus hade fortfarande skador, många stod tomma. I ett hus bodde ett äldre par som ville intervjuas och självklart bjöd de in oss tills bärgningsbilen kom.
Här blev det inga handskakningar, men väl en avskedsrakija. Att tacka nej var inte ett alternativ. Man vill ju inte skapa dålig stämning.
