Syrsan sjunger sorgset om en annan värld

11 min
Melankoli är en form av djup depression, som länge förknippades med tänkande och kreativitet. Poeten Ellen Nordmark slår ett slag för melankolin och en musikalisk liten insekt.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Hör du syrsornas sång? Den minner om doften av hur solvarmt gräs svalnar i sommarkvällen; hur middagsbordet aldrig dukas av; hur samtalen bara fortsätter. Förda till samma toner som för 2400 år sedan ackompanjerade Sokrates och Faidros.

Fast egentligen har det aldrig varit syrsor som spelar, utan svenska vårtbitare och grekiska cikador. Inte konstigt att uttrycket ”sätta griller i huvudet” kommer från grekiskans gryllos som betyder gräshoppa. Och därför grubblar vi, för att sådan är livsgången: svårdefinierad som syrssången.

”Det berättades” förklarar Sokrates ”att cikadorna en gång i tiden hörde till det människosläkte som fanns innan muserna blev till. När så muserna kom med sång och filosofi, blev några av dessa människor så utom sig av förtjusning att de glömde mat och dryck och dog utan att själva märka det”.

Berättelsen om hur människor uppslukas av konsten så till den grad att de förvandlas till insekter, är på sitt säregna vis vacker. Samtidigt ligger det något lika melankoliskt över den som över sången i sommarkvällen: en kontinuitet präglad av entonighet, kombinerad med självutplånande förgänglighet. Kanske är det ingen tillfällighet att den mörka, kalla jorden är cikadornas habitat.

Inom humoralpatologin, en antik lära där sjukdom anses bero på en obalans mellan kroppsvätskorna, kopplas jorden till svart galla – och därigenom till melankoli. Tankarna var tongivande långt in på 1800-talet och renässansförfattaren Robert Burton hänvisar direkt till Sokrates berättelse, när han i mastodontverket Melankolins Anatomi resonerar kring varför de bildningstörstande oftare tycks hemfalla åt melankoli än sina medmänniskor. Till detta finner han två grundorsaker: ”Det ena är att de lever ett stillasittande, ensamt liv, för sig själva och Muserna” skriver han. Det andra är kontemplationen i sig, den ”torkar ut hjärnan och släcker all naturlig glöd”.

Från antiken hämtar Burton också sin melankoliske arketyp: Aristoteles som sägs offra sin hälsa för tänkandet. Men som samtidigt kanske var den förste att koppla samman melankoli och geni. Till denna tveeggade tradition sällar sig även modernare tänkare. Exempelvis fastställer filosofen och litteraturvetaren Walter Benjamin att han ”kom till världen i Saturnus tecken” – Saturnus som är den svarta gallans och melankolins planet. Han förklarar vidare i avhandlingen Ursprung des deutschen Trauerspiels att melankolin är ”den mest genuint sinnliga av de kontemplativa impulserna, och det har alltid varit känt att dess kraft lika gärna kan återfinnas i den galne hundens blick som hos geniet”.

 Burtons omvärld är med hans egna ord ”jäktad och ärelysten”, författarna är ”förhäxade efter begär och berömmelse” – defekter som också vår tid anklagas för. Renässansen kan betecknas som övergången mellan en medeltida kollektivism med kristna förtecken till modern individualism. Livet går från att vara en färdsträcka mot himmelriket, till att bli något som ska självförverkligas.

Hanna Arendt - som för övrigt gör just Benjamins liv till en karaktäristisk melankoli när hon liknar det vid ett nät av meriter, talanger, klumpighet och stor otur – beskriver i sin essä ”Arbete, tillverkning, handling” omställningen i samhällets värdegrund med begreppen Vita Contemplativa, det kontemplerande livet, och Vita Activa, det aktiva livet.

I och med moderniteten nedvärderas kontemplationen och handling blir viktigare än tanke. Samtidens Vita Activa-människa klagar visserligen på att lärare och vårdpersonal inte hinner med sina primära arbetsuppgifter i och med det ökade kravet på dokumentation, och att ”det är för mycket snack och för lite verkstad” i politiken. Men i slutänden är målet med allt detta ”snack” snarare mätbar prestation än verkligt begrundande. Tidsandan sammanfattas av Donald Trumps versalröst: ”Jag tycker inte om att analysera mig själv, eftersom jag kanske inte kommer tycka om vad jag får syn på”.

Så dränks syrsornas sång. Att likt Sokrates förlora sig i tankar och fastna i farstun på väg till nästa möte, eller gästabud, accepteras inte. Ändå är det hans reflektioner som väcker mest insikt och förundran när han väl kommer fram.

”Melankolin förråder världen till förmån för kunskapen”, fastslår Benjamin. Den blir en anomali, ett hot mot tidsandan, och har därför allt sedan Burtons dagar definierats som diverse sjukdomstillstånd. En inkräktare på det ”riktiga”, ”friska” jaget som ska avlägsnas. Burton förespråkar åderlåtning och avhållsamhet från svårsmält viltkött. Tvåtusentalssvensken vänder sig till självhjälpsböcker, raw food och high intensity interval training för att bli sitt bästa jag.

Psykisk ohälsa kan medföra stort lidande och förödande konsekvenser, det bör inte romantiseras. Men kanske kan det vara värt att ställa sig frågan om det verkligen finns ett riktigt jag helt skiljt från det sjuka, och om det som anses sjukt enbart är av ondo. Vår upplevelse av världen sker trots allt ofrånkomligen genom kroppens lins. Ändå klarar vi inte av att tala om dess melankoliska svaghet som en naturlig del av livet. Att se in i sjukdomens rätta ansikte kräver, som Virginia Woolf uttryckt det, ”modet hos en lejontämjare, en robust filosofi och ett förnuft djupt rotat i jorden.”

Djupt rotat i den melankoliska jorden finner vi Vita Contemplativa, vars avsaknad av resultatinriktning och inneboende svaghet gör det till ett uppror: det öppnar för en tolerantare världsbild, där varje enskildhet också är helhet och nödvändighet.

”Det enda nöje en melankoliker tillåter sig är allegorin” förklarar Benjamin. Det allegoriska synsättet utvidgar tingens mening och bygger nya helheter av dem. Sokrates tycks kanske svamla om garvare och packåsnor, andra gånger om stjärnor, bergarter och vaser: det är inte förrän åhörarna tittar in i resonemangen som det avslöjas att otaliga, fängslande bilder ryms därinne. Den melankoliska allegorin bygger mening också av livlösa ting på en grund av meningslöshet, och står därmed i direkt korrelation till död och förfall. Livets mening skapas i förhållande till döden, och dödens ofrånkomlighet gör melankolin till en grundsten i världsordningen, inte en parasit på den. Snarare då en cikada, lika odödlig som tingen, som krälande och småäcklig spelar förtrollande musik.

I Vita Contemplativas melankoliska farstu lurar alltid handlingsförlamningen och meningslösheten. ”Jag har en talang för misslyckanden” suckar Benjamin inför alla sina oavslutade projekt. Liksom Sokrates måste kontemplationen våga sig in på festen. Men förgäves om inte gästerna vill höra på: för dialog krävs som bekant två. Det är kanske dags för Vita Activa att sänka rösten, se in i lejonansiktet och acceptera att den livssång vi lever i också är syrsornas melodi.

När cikadorna blev cikador fick de, berättar Sokrates, en gåva av gudarna: de behöver varken mat eller dryck. ”Ser de oss” fastslår han ”däremot inbegripna i samtal och oberörda av deras sirensång, då kanske de med glädje skänker oss den.” Troligen blir vi aldrig behovslösa gudar, men kanske kan vi acceptera människans mångfacetterade, självmotsägande natur och bli melankoliska aktivister i sommarkvällen.

KÄLLOR

- Arendt, Hanna. 2013. ”Arbete, tillverkning, handling”. ARNE MELBERG (red. & övers.) Essäer. Göteborg: Bokförlaget Daidalos.

- Arendt, Hanna. 1968. ”Walter Benjamin”. Zohn, Harry (övers.). Men in dark times. San Diego/New York/London: Harvest Book Harcourt & Brace Company. Tillgänglig: fdocuments.in_hannah-arendt-men-in-dark-times.pdf [hämtat 21-03-23].

- Barbaro, Michael. 2016. What Drives Donald Trump? Fear of Losing Status, Tapes Show. New York Times. 25 oktober. Tillgänglig: https://www.nytimes.com/2016/10/26/us/politics/donald-trump-interviews.html [hämtat 201108]

- Benjamin, Walter. 1998. The Origin of German Tragic Drama. Osborne, John (övers.) LONDON: Verso.

- Burton, Robert. 2019. Melankolins anatomi. Melberg, Arne (övers.). Stockholm: Atlantis.

- Platon. 1969. ”Faidros”. Wester, Ellen (övers.). ERIK BERGGREN (red.). Dialoger Sokrates Försvarstal Faidon Faidros. Stockholm: Bonniers.

- Platon. 2000. ”Gästabudet”. Stolpe, Jan (övers.). JAN STOLPE (red.). Platon. Skrifter. Bok I. Sokrates försvarstal/ Kriton / Euthyfron / Laches / Den mindre Hippias / Gästabudet / Faidon /Gorgias. Stockholm: Atlantis.

- Woolf, Virginia. 2015. The Moment and Other Essays. Project Gutenberg of Australia. Tillgänglig: http://www.gutenberg.net.au/ebooks15/1500221h.html#ch3 [hämtat 201108]

- Öhman, Marie. 2007. ”Här kan jag äntligen tala”. Tematik och litterär gestaltning i Åsa Nelvins författarskap. Diss., Örebro Universitet. Tillgänglig: https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:135308/FULLTEXT03.pdf [hämtad 201108]

- Birnbaum, Daniel. 1993. Melankolisk trio. Labyrintiskt om Saturnus och svart galla. Dagens nyheter. 23 mars. Tillgänglig: https://www.dn.se/arkiv/kultur/melankolisk-trio-labyrintiskt-om-saturnus-och-svart-galla/ [hämtat 21-03-23]