Känslan av att finnas till

9:38 min
Vad är egentligen den innersta kärnan i vår identitet – vårt jag? Filosofen Fredrik Svenaeus söker sin – och din – kärna i det som händer varje morgon innan han kliver ur sängen.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Vad är det som gör dig till just den person som du är? Att du är just du och inte en annan. Ett sätt att besvara den frågan är att gå tillbaka till det som händer varje morgon när du vaknar. Hur går det egentligen till när världen vaknar till liv som just din erfarenhet? För mig känns det ungefär så här:

Det första är en känsla av att vara lokaliserad, att ha en utgångspunkt och fylla upp en volym som befinner sig i något annat – oftast i sängen – även om jag inte är medveten om att den är en säng när min kropp vaknar i den. Känslan kan börja i huvudet, i bröstet, i magen eller i könet, i undantagsfall i en arm eller ett ben om de har ”somnat”. Var vaknandet börjar beror på drömmen som jag lämnar och på hur kroppen mår för övrigt. Den obehagligaste upplevelsen är att vakna ur den djupa drömlösa sömnen, väckt av mobilens alarm eller genom att bli skakad av en annan människa ut ur den vila som också är en form av medvetslöshet. Att vakna under protest skulle vi kunna kalla det.

Drömmen kan ha sina sidor när vi vaknar upp ur den. En orolig dröm sträcker sig in i vakenheten, antingen som en mardröm som väcker oss i panik eller som en känsla av allmän olust som färgar av sig på dagen. Ibland kan istället njutningsfyllda drömmar vibrera i oss som en slags eftereffekt av nattens upplevelser. I det första fallet skulle jag säga att det är bröstet som ger sig till känna för oss, i det andra magen och i ett tredje fall, som väcker oss ännu längre ner, kan det handla om lusten. Eller, vanligare för män över 50, hur urinblåsan väcker oss till liv. Andra kanske väcks av hunger, törst eller en huvudvärk. Så kan det vara.

Allra vanligast för mig är inte att bröstet, magen eller könet ger sig till känna först i uppvaknandet, utan att det börjar i huvudet. Som ett brus jag befinner mig i, eller, kanske snarare, som en kroppslig vibration, bakom ögonen och i näsan och munnen, som stämmer upp dagens första melodi. Eftersom jag är morgontrött är symfonin nästan alltid i moll och det vibrerande fältet av förvirring eller olust i huvudet sprider sig snabbt ner i bröst, mage och kön, för att sedan stråla ut i armar och ben. Jag har återigen tagit plats i världen i form av min kropp och öppnar ögonen. Jag har vaknat.

Kanske har jag redan hört något, ett ljud som väckt mig, men om jag inte har gjort det börjar jag nu varsebli saker och ting omkring mig med hjälp av hörseln som får sällskap av det som syns i rummet när jag gnuggat mig i ögonen. Ännu mer grundläggande är känseln: är det kallt i rummet, är jag varm och svettig, hur känns lakanen och var har jag kudden? Hur smakar det i munnen, gör det ont någonstans? Alla de här sinnesintrycken binds samman och koordineras av den vibrerande känsla av att finnas till som är medvetandets kroppsliga form. Som är jag.

Varje gång någon vaknar till liv i världen och varseblir sin omgivning är det i och genom en sån här insamlande och utvecklande känsla, en kroppslig vibration som bär och möjliggör erfarenheten. Sängen och rummet som jag vaknar upp till är först obestämda men känns snart igen som vanliga eller ovanliga. Om de är ovanliga inleds en serie av tankeprocesser för återuppliva min personliga livslinje. Aha, det är hotellrummet, jag är på semester på västkusten, eller, på konferens i Italien. Om jag är hemma behövs ingen sån reflektion men tiden sträcks ändå ut när känslan gradvis fylls av olika varseblivningar och tankar. Vad är klockan? Var det möte idag? Har jag inte lite ont i halsen?

På så vis vaknar vi inte bara upp till världen varje morgon men också till oss själva och den historia vi skapat tillsammans med andra. Vi gör det just genom en känsla av att finnas till som aldrig lämnar oss så länge vi är vid medvetande. I de olika känslor som vi känner under dagen ryms många olika värderingar och tankar om världen, men i botten av erfarenheten finns alltid den personliga livskänsla som är du. Du är naturligtvis inte bara denna livskänsla, du är som sagt en person som har en historia klädd i minnen och olika typer av föreställningar, men du är icke desto mindre i grunden just en kropp som känner. Känner att den är du.

Drömmen har naturligtvis också sin känsla som bär det drömmande medvetandet genom inbillningens landskap. Drömmandet är kroppsligt på så sätt att saker och ting upplevs som kroppsligt lokaliserade för den som drömmer, även om hjärnan har slagit av förbindelsen till musklerna. Om jag är kissnödig i drömmen och springer runt i någon absurd miljö på jakt efter en toalett och slutligen lättar på blåsan så känns det som om jag kissar. Eller i alla fall nästan, skillnaden är att nödigheten inte ger vika eftersom jag inte är sängvätare. Som regel slutar det med att den fulla blåsan väcker mig, plågad och skamsen över hur jag har gjort bort mig. Vi minns våra mest intensiva drömmar, ibland explicit och ännu oftare implicit i form av de stämningar som de lämnar efter sig i vakenlivet.

Vad kommer egentligen först i en människas liv, drömmen eller vakenheten? Svaret nog är att de uppkom tillsammans i en form som ännu inte kunde skiljas från att vara vaken respektive drömma, men om vi tänker oss att drömmen har ett innehåll, att den handlar om någonting, så förutsätter drömmen att vi först har upplevt någonting i en värld för att sedan kunna drömma om det. Att vi först känner att vi är där som ett här.

Däret och häret är i människans fall livmodern där fostret vaknar till liv någon gång kring den 22:a graviditetsveckan, alltså mellan fyra och fem månader efter att embryot blivit till och lika långt innan fostret i normalfallet föds som ett barn. Det första medvetandet är förmodligen en känsla som är primitiv i meningen av att vara begränsad till enkla former av lust eller olust som inte ger upphov till några tankar eller reflektioner om att finnas till – det kommer långt senare – men den är inte desto mindre början på en individuell medveten existens. Du började alltså existera i meningen att du kände att du fanns till i din mammas mage långt innan den dag du föddes och skrek ut denna livskänsla för första gången.

Många andra djur än människan känner hur det är att finnas till. Däggdjur, fåglar och fiskar, vissa leddjur, som eremitkräftor, och blötdjur, som bläckfiskar, och kanske till och med några insektsarter, men det är mer omtvistat. Det första djuret som kände något var förmodligen ett slags tidig fisk som för runt en halv miljard år sedan för första gången upplevde hur det var att röra sig, känna av sin omvärld och smälta valda delar av den i sin mage. Eller så kände den av hur det var att fångas och smältas i någon annans mage, dock först efter att ha lämnat efter sig en avkomma om vi tänker på djuret som urmodern för vårt eget medvetna släkte.

Att känna innebär att ha ett perspektiv på världen som gör att livet spelar någon roll. Att känna innebär att vara någon, en varelse som lever och som en dag kommer att dö. Från den första morgonen till den sista insomningen känner du att just du finns till. Det är det som är ett liv.

Fredrik Svenaeus är professor vid Centrum för praktisk kunskap, Södertörns högskola

Musik som spelats i avsnittet

  • 00.54
    Son, Janne Schaffer, Stefan Brolund, Per Lindvall, Sveriges Radios Symfoniorkester (Stockholm) - Brusa Högre Lilla Å
    Album: Instrumentala Klassiker
    Kompositör: Son
    Bolag: Eagle Records