En irriterad Alling: Daniel Alling, Carbis Bay

3:17 min
Utrikeskrönikan 10 juni 2021.

Carbis Bay torsdag,

När jag läste in den här krönikan i natt så var jag irriterande nog tvungen att sätta mig utomhus och spela in eftersom det är så väldigt lyhört på hotellet här i Carbis Bay i Cornwall.

Så det ni hör i inspelningen av den här krönikan är en irriterad Daniel Alling.

Det beror inte bara på att jag tvingades ut mitt i natten för att inte väcka hårt arbetande hotellkollegor när jag läste in detta med min ibland problemskapande starka röst.

Jag är definitivt inte i sig irriterad för att jag är här i Cornwall, inte alls. Boris Johnson har valt en väldigt vacker plats för sitt elddop, sitt G7-möte där han enligt plan ska glänsa som världsledare.

Men trots skönheten här kan man alltså också vara irriterad och även Boris Johnson kan nog också bli det idag trots sin stora ledarroll de närmaste dagarna.

Detta eftersom amerikanske presidenten som Johnson träffar idag enligt medieuppgifter kommer trycka på att för att Johnson måste lösa konflikten med EU om Nordirland snarast. Det finns alltså klar risk för Johnson-irration bakom kulisserna här.

Men varför är då jag irriterad, undrar vän av ordning nu otåligt?

Jo, inför den här stora händelsen hände det som nästan aldrig tidigare hänt under min långa journalistkarriär:

Jag fick ingen medieackreditering till G7-mötet här.

Det vill säga, jag får inte tillträde till G7 mötets presscenter, det kan man i och för sig vara utan, men vad värre är, jag får inte det där åtråvärda gula halsbandet som det står G7-media på och i vilket det hänger en plastbricka där det står att man är en journalist som har tillträde till pressdelen av mötet.

Flera andra kollegor har drabbats av samma sak. Arrangören skyller på dålig platstillgång på grund av covid.

Jag kommer kunna bevaka mötet ändå, förstås, men har man den där ackrediteringen, godkännandet av arrangören, det där gula halsbandet som ses på långt håll, med den åtråvärda plastbrickan så har man något som de 6 000 poliserna här direkt ser och man slipper förklara sig hela tiden. Allt blir lite krångligare nu.

Så när jag läser in detta så är jag alltså irriterad.

Och vad mycket värre är, och som förstärker irritationen, en livslång yrkesdröm gick i kras häromdagen av samma skäl.

Då fick jag nämligen också ackrediteringsnej från tennisturneringen Wimbledon.

Att äntligen få bevaka den anrika turneringen var ett av mina konkreta mål när jag sökte jobbet som Londonkorre. Resultatet: Första året ställdes turneringen in på grund av covid, andra året fick alltså jag ingen ackreditering.

Men skam den som ger sig, irritation skapar också förnyad målmedvetenhet, om jag så ska tälta i en vecka utanför arenan så ska jag innan jag slutar här sista juli ha sett en match live på centrecourten i Wimbledon.

Irriterade men beslutsamma hälsningar från Daniel Alling, just nu i det närmast irriterande vackra Carbis Bay i Cornwall.