Sex i kulturen: Från frigörelse till undergång

11 min
Sex är så mycket mer än sex. Under 1960- och 70-talen var sex och frigörelse intimt förknippade, men hur är det idag? Författaren Ulrika Kärnborg spårar en förskjutning i sexualitetens innebörd.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I augusti 1986 gick en liten dansfilm upp på biograferna i USA. Förväntningarna var rekordlåga. ”Bränn negativen och plocka ut försäkringspengarna”, lär producenten ha sagt, medan han rekommenderade ”Dirty dancing” för distribution direkt till videohyllan. Manuset ratades fyrtiotre gånger innan ett litet bolag vid namn Vestron förbarmade sig och erbjöd sig att bidra med några miljoner dollar.

De dåliga förhållanden som rådde vid inspelningen är numera filmhistoria. Jennifer Gray och Patrick Swayze, som spelar huvudrollerna, avskydde varandra sedan ett tidigare samarbete, och vattnet i sjön där en av de viktigaste dansscenerna spelades in var iskallt. Eftersom man av budgetskäl tvingades filma på hösten, hade löven på träden hunnit gulna och fick målas gröna som en del av rekvisitan.

Resultatet ser vi på teveskärmen. I den omgivande naturen råder ett fuktigt dunkel, förvildad höstflox lyser i skymningen och giftiga insekter dunsar omkring. Semesterorten i Catskills får en mörk och hotfull inramning.

Ändå blev det succé. Till dags dato har ”Dirty dancing” spelat in över 200 miljoner dollar och blivit en modern klassiker. Till skillnad från tidens andra ungdomsfilmer med danstema som ”Flashdance”, ”Footloose” och ”Fame”, har den åldrats med behag. Jag undrar varför. Kanske beror det på att ”Dirty dancing” har en skorrande svärta som är svår att hålla ifrån sig.

Filmvetaren Oliver Gruner jämför “Dirty dancing” med Oliver Stones Vietnamdrama “Plutonen”, även den från 1986. I sin bok ”The time of our lives: Dirty dancing and popular culture” menar han att båda filmerna kan ses som coming-of-age-berättelser om två unga människors politiska och psykologiska uppvaknande med det amerikanska 60-talet som fond. Producerade i ett betydligt mer konservativt samhällsklimat, markerar de slutpunkten för 60- och 70-talens radikala våg. Ut med socialliberalism och kvinnokamp, in med Reaganomics.

Men i Eleonor Bergsteins självbiografiska berättelse som ligger till grund för ”Dirty dancing”, ekar fortfarande 70-talet. Klassfrågan är central på ett sätt som ingen dårdrypande sentimental iscensättning kan dölja: det enda sättet som medelklassflickan Baby och arbetarpojken Johnny kan mötas på är genom dansen.

Sex som utopi, inte som trauma.

Och erotiken, förstås. Tack vare det täta spelet mellan Gray och Swayze, extra laddat genom den ömsesidiga antipatin, färgas även sexualiteten in av den ursprungliga textens frihetslängtan. Den blir ett instrument för Baby Housemans självförverkligande. Intressant nog visas inga samlag, och nästan inget naket. Där sexualiteten idag oftast skildras explicit, men i termer av övergrepp, eller reduceras till en populärkulturell markör, som när väninnorna i ”Sex and the city” pladdrar på om dater, är sex i ”Dirty Dancing” fortfarande förknippat med frigörelse. Både social och mänsklig, bortom alla kvävande konventioner.

Sex som utopi, inte som trauma. Den dimensionen har gått förlorad i vår tids film och teveunderhållning, antingen det handlar om de maniska incestlekarna i ”Game of thrones”, det trolösa knullandet i ”The Affair” eller det ömsesidiga utnyttjandet i ”House of cards”.

Det sägs ibland att positiva sexskildringar inte platsar i den seriösa samtidslitteraturen, trots att ett optimistiskt utforskande av driftslivet var närmast obligatoriskt för många banbrytande modernister. Jag tänker förstås på James Joyce och D H Lawrence. Men i samtidslitteraturen skildras sex som destruktivt och i grund och botten alienerande. Det är sex som frånvaro och brist, eller som symtom på något allvarligare: en civilisation som spårat ur.

Det kan ske i skildringar av dejtingkulturen i Tinder-eran, som i Tone Schunnessons ”Tripprapporter” och Isabelle Ståhls ”Just nu är jag här”; i berättelser om incest som Vigdis Hjorths hyllade ”Arv och miljö” eller i diskussioner om mansrollen som hos Geir Gulliksen. Hans senaste bok ”Bli snäll igen” handlar om Henning, drygt femtio år, som lever med två döttrar och otaliga kärleksförhållanden bakom sig. Nu har han hamnat i ett läge där han tvingas reflektera. Har han verkligen fullt ut lyckats leva ut sina begär, känslomässiga och sexuella, med kvinnor eller behöver han söka en manlig partner? Intelligent dissekerar Gulliksen vår tids krav på oavbruten behovstillfredsställelse och tomheten det leder till.

Hur blev sexualitetens koppling till tomhet och destruktivitet en estetisk norm?

Liksom för att understryka vad som står på spel, delar Literary Review varje år ut ett beryktat pris, ”Bad sex award”, som ska gå till en författare som skapat en dålig sexscen i en annars bra roman. De som får priset har ofta försökt vara högstämda i sin sexskildring, en synd som i den litterära världen brukar kallas pekoralism.

Hur har det förhållningssättet blivit ett tabu? Hur blev sexualitetens koppling till tomhet och destruktivitet en estetisk norm?

Jag ser Netflix storsatsning, miniserien ”Halston”, med Ewan McGregor i huvudrollen som det hatade och hyllade modegeniet Roy Halston Frowick. På 60- och 70-talet var Halston en av USA:s ledande kläddesigners, dyrkad för sin snobbiga stil, sitt partajande på Studio 54 och glamorösa entourage, där stjärnor som Liza Minelli, Bianca Jagger och New York-societetens primadonna nummer ett, Babe Haley, ingick. Regissören försöker skildra konstnären Halston som ett lackmuspapper för sin tid. På bara några få år lyckades giganten gå från kompromisslös visionär till tomt varumärke i en likgiltig storkoncern.

Ewan McGregor kämpar som ett lejon för att rädda projektet. Djärvt kastar han sig in i rollen, verkar upplivad av att som hetero få spela bög och bli påsatt i den ena mekaniskt upprepande scenen efter den andra.

Men just det misslyckade med ”Halston” gör den tidstypisk. Här används populärkulturens alla dramaturgiska tricks: kokainsnortandet, det kärlekslösa liggandet, sex som självskadebeteende, gymnastiskt sex som erzats för riktiga spelscener.

Det är en bländande långtråkig uppvisning som får mig att tänka på Freuds teori om hur livsdriften, Eros, står i motsats till dödsdriften, Thanatos. En osund eller hämmad libido ger sig tillkänna som aggressiva störningar eller narcissism. I stället för att uttrycka känslor, länkas sexualiteten till död och undergång. Huvudpersonens måttlöshet förebådar hans fall.

I teveserierna liksom i den seriösa samtidslitteraturen kan sex alltså representera nästan vad som helst, utom kärlek. Den frodas någon annanstans. Vilket kanske är ofrånkomligt i en värld där pornografi finns överallt och varufieringen av relationer drivits till sin spets. När marknadskrafterna drar och sliter i oss, backar vi hellre tillbaka till privatsfären. Där, i lugn och ro och utom räckhåll för kameror och sociala medier, kan vi ägna oss åt en sexualitet som inte behöver beskrivas.

Den nya kyskheten är kanske vår motsvarighet till 70-talets sexuella frigörelse.

Musik som spelats i avsnittet

  • 00.56
    Karsh Kale - Oceanic Part 1
    Album: Breathing Under Water
    Bolag: Manhattan Records