Fotbollen ställer till det för mångnationella familjer: Ivan Garcia, Bogotá

3:10 min
Utrikeskönikan 15 juni 2021.

Bogotá, tisdag.

Just nu pågår två turneringar i herrfotboll som är av den art som man inte vill missa. EM-matcherna sänds här i Colombia från klockan åtta på morgonen.

Sista matchen för dagen slutar strax före fyra på eftermiddagen.

Direkt efter börjar matcherna i Copa America, som är Sydamerikas motsvarighet till EM, en något mindre turnering med tio lag, men där två av dem är fotbollsjättarna Argentina och Brasilien. Sånt man inte vill missa.

Det var roligt i går att se Chile möta Argentina, liksom Sverige möta Spanien. Det har med mina rötter att göra, som jag råkar ha i både Chile och Sverige.

Det har skrivits kilometerspalter om den tillhörighetskänsla som fotbollen eller andra idrotter kan uppbåda. Jag kan bara konstatera att det stämmer, i mitt fall och runt omkring mig.

Vem hade till exempel trott att mina släktingar i Chile skulle ringa mig på en söndag för att berätta att de förberedde sig inför dagens stora mach.

Jag bara: men Chile spelar ju i morgon…

Vad pratar du om? Vi menar matchen som Colombia spelar mot Ecuador om en halvtimme, säger de från Santiago.

Och jag bara… va? Hejar ni på Colombia?

Ja, det är vad de gör. de hejar på både Chile OCH Colombia i årets Copa America-mästerskap

Och enda anledningen är att släkten har en som för tillfället råkar bo i Bogotá, och det räcker för att så att säga känna det colombianska landslaget som sitt eget.

Jag ska erkänna att jag också kände så när jag följde matchen i söndags. Jag blev glad när colombianerna gjorde matchens enda mål.

Och i går var det så dags för Sverige-matchen mot Spanien. Återigen gemenskapskänslan i chattkanalerna som håller släkten ihop. Viva Suecia, skriver de från Santiago, Montevideo och Buenos Aires, där grenar av släkten finns.

Timmen senare spelade Chile mot Argentina, och den Sverige-bosatta delen av släkten är uppe till klockan ett på natten iklädda de röda chilenska landslagströjorna, hejandes på landslaget på andra sidan jordklotet.

De flesta, men inte alla, ska jag tillägga. Hemma hos min chilenske systerson i norra Stockholm satt hans fru i den blåvita argentinska landslagströjan, liksom hennes mamma och syskon, alla med rötterna i Argentina.

Det handlar om en mångnationalism av den snälla arten, det är bara kul när till exempel Chile möter Sverige i nån sport. Lite mer spänt kan det bli när Chile eller Argentina spelar mot Uruguay för den delen, där ytterligare en del av släkten har sina rötter. Det är en fråga om temperament.

Hur gick det då? Vid det här laget vet vi att Sverige höll nollan mot Spanien. För Chile och Argentina gick det nästan likadant, de spelade oavgjort, 1-1.

Hur det gick med systersonen och hans argentinska fru vet jag inte än. Men de har klarat värre fotbollskriser tidigare, så jag är lugn.