Sent ska syndaren vakna: Marie Nilsson Boij, Paris

4:07 min
Utrikeskrönikan 18 juni 2021

Paris, fredag.

– Marie, kan du åka till EM i Sevilla?
Jag får direkt höjd puls. 
Fotboll?
Jag minns fortfarande alla de arga mail jag fick efter att jag råkat uttala Leicester city fel i radio. Jag vill för allt i världen inte ha skoningslösa fotbollsnördar efter mig igen.

Jag är mitt uppe i ett reportage om demokratikampen i Algeriet och en resa till Nice inför regionalvalen i Frankrike, och tänker att fotboll nog faktiskt inte riktigt hinns med, men tycker ju att det låter väldigt kul och hör mig själv säga:
– Ja gärna!

Sen börjar ett intensivt planerings- och researcharbete! Vad behöver jag veta?
I min värld heter landslagsspelarna liksom fortfarande Thomas Brolin och Kennet Andersson. 

Så nu står familjens heder på spel. Eller min.
I min familj bryr sig ingen om om jag har fel uttal på Algeriets president eller inte vet vad som står på spel i de franska regionalvalen men om jag skulle råka prata om VM istället för EM som mycket väl skulle kunna hända så blir jag hånad av mina kusiner de närmsta sju åren.

Det är bara en vecka kvar till avspark och jag behöver förutom en massa kunskap flygbiljett, hotell, negativt covid-test, olika ifyllda covid-formulär, ackreditering, och inte minst en BILJETT till matchen.

Jag landar så med en sladd dagen innan matchen i Sevilla, och sätter mig direkt i en taxi till fotbollsarenan för att hämta ut ackrediteringen.
Jag har lovat att jag ska leverera ett nyhetsinslag till morgonen efter.

Sedan ger jag mig ut på stan för att prata med supportar till mitt inslag. Var finns alla och vet de hur jag kan få tag på en biljett? Ja, häng med här. 

Jag kommer sedan hem till hotellet vid tio med mitt material, och upptäcker då att jag glömt SLADDEN i Paris. The SLADD, alltså, den som gör att jag kan få över mitt inspelade ljud i datorn och göra små nyhetsinslag av det.

Jag ringer kollegorna på sporten som finns på ett hotell 10 minuter bort.
Jo då, jag kan låna en sladd. Puh! 

Inslaget är klart vid två, men då slutar plötsligt internet att fungera. 
Jag släcker lampan kl 0345. När jag vaknar har jag fått kontakt med en som vill sälja en biljett.   

Sen går jag för att handla sladd, lämna tillbaka sladd, ta nytt covid-19 test, spana efter supportrar och prata med lokalbefolkningen. 
Sen är jag med direkt i P3- nyheter, kvartifemekot och Studio Ett i P1.
Kan jag vara med i halvlek från arenan? Jodå om jag lyckas få in utrustningen..
Hur lång är en halvlek nu igen?

Kvart i nio står jag så med en overklighetskänsla på La Cartujastadion i Sevilla
med min sändningsutrustning och blickar ut över den gröna fotbollsplanen under den klarblå himlen.

I pausen rapporterar jag sen ifrån arenan om den lite deppiga första halvleken. Efter matchen gör jag intervjuer med några supportrar till P1- morgon. Vi lyckas sedan inte få någon taxi utan börjar gå tillbaka till centrum. Halvvägs mitt i ett ödsligt industriområde stannar vi till så att jag kan rapportera i midnattssändningen.

Vid ett är jag hemma på hotellet och klipper ett litet inslag till P1- morgon. Det blir datorstrul igen och jag somnar återigen fyra. Två timmar senare ringer klockan, för rapport i P1- morgon. Jag är nu så trött att jag måste påminna mig om att jag har fött två barn för att tro att jag kommer klara detta.

Hur var stämningen på matchen igår Marie?

Kvart i åtta sätter jag mig i taxi till flygplatsen för att åka vidare till regionalvalet i Provence. Hur är det nu, får man hälsa i radio? Tack alla hjälpsamma kollegor och fotbollsfans som gjorde det möjligt för mig att hålla detta tighta spelschema...

Jag satt naturligtvis bänkad när Frankrike mötte Tyskland i tisdags. Och i eftermiddag tar jag på mig gula kläder. Sent ska syndaren vakna!