Radioessä: Vem var Vladimir Iljitj Uljanov, alias Lenin?

15 min
Vladimir Iljitj Uljanov, alias Lenin, har helt otippat seglat upp som säsongens man på de svenska kultursidorna nu i vår och försommar. Men vem var han? Svaren får du av författaren och journalisten Ulrika Knutsson, som gjort veckans radioessä.

På mitt skrivbord står en statyett av Lenin. En intellektuell tennsoldat med pipskägg. Ingen keps här, utan snygg kostym, med slips och väst. Han har händerna på ryggen och uppseendeväckande små, nätta fötter. Jag köpte honom 1990. Inte för att Lenin någonsin tillhört mina husgudar, men han var en symbolisk souvenir från historien. Den lille mannen med pipskägget hade mycket på sitt samvete, och nu stod han - till slut- själv på historiens sophög. Till priset av 125 kr i en lumpbod i Uppsala.

Vladimir Iljitj Uljanov, alias Lenin, (föddes 1870, dog 1924). Det ryska kommunistpartiets förste ledare, och grundaren av Sovjetunionen - var han en brutal skurk eller ett politiskt geni?

Både och, förstås. Hur ska man annars förklara att han mot alla odds grep makten i Ryssland, knådade om landet på fyra år och skapade en brutal regim som satt i orubbat bo i sju decennier? Det har ingen annan diktator lyckats med i modern tid. Tack och lov.

Efter murens fall fick Stalin länge ensam bära ansvaret för terrorn; Stalin var galen, grym, pervers och paranoid. Men Lenin visste mycket om terrorns praktik, han också, har det visat sig.

Man vet inte så mycket om hans person. Lenin har alltid varit mer legend än människa av kött och blod. Sovjetstaten gjorde honom till en tjänstekvinnans son, och trollade bort hans borgerliga bakgrund. Pappa Uljanov, skolinspektören, blev rentav adlad. Mytens Lenin var mild - på trettiotalet fick han drag av Kristus. I hemmen och på fabrikerna byggdes "Leninhörn", med altare för att dyrka honom. Då odlades också kulten av "Leninbarnet", som avbildades guldlockig med strålande gloria, mot röd bakgrund.

Verklighetens Lenin var inget helgon. Hur skulle det ha sett ut? Skjut! Häng! Rensa ut! blev hans motton. Han förnyade tjekan, tsarens hemliga polis, grundade GULAG-arkipelagen och återinförde dödsstraffet, något som kritiserades av bland andra hans ministrar Kamenev och Kollontaj. Då blev Lenin förbannad:

- Vad tror ni egentligen, skrek han. Att man kan göra revolution utan arkebuseringar? Vilken dumhet! Slappa intellektuellas pacifistiska illusioner!

Själv startade han som slapp intellektuell. Lenin hade aldrig nåt vanligt jobb. Som ung jurist biträdde han i några marktvister, det var allt.

Tjugo år tillbringade han i landsflykt i Schweiz och Frankrike, där han utvecklade sina idéer om partiets roll. Han skrev och startade massor med bolsjevikiska tidningar i manisk takt.

Han hade kreativa lösningar för finansieringen. "Expropriering" kallades det, och bestod av bankrån och utpressning, också mot det egna partiets medlemmar. Unge Koba, från Georgien alias Stalin, imponerade på Lenin som effektiv rånare. Det vimlade av revolutionärer i tiotalets Ryssland, och de största partierna var mensjevikerna - alltså socialdemokraterna - och socialistrevolutionärerna, en sorts anarkister. Bolsjevikerna var bara en liten sekt,  även om namnet betyder majoritet, men namnet var också ett listigt PR-trick.

Hur kunde denna lilla sekt vinna kampen om makten? Jo, därför att medan andra revolutionärer drömde om framtiden var Lenin intresserad av nuet, besatt av att ta makten - och behålla den. Det var inte Lenin som gjorde revolution, det gjorde ryska folket, men 1917 störtade Lenin hem, via Sverige, där han förresten köpte ny kostym på PUB i Stockholm, för att göra en statskupp. Det hade inte lyckats om inte den provisoriska regeringen under mensjevikerna hade haft blicken vänd åt fel håll. De fruktade en statskupp från höger, inte från vänster. Så gick det som det gick.

Kuppen var enligt alla vittnen lugn och fredlig. Vinterpalatset stormades aldrig. Fler människor skadades under inspelningen av stormningsscenerna i Eisensteins film än när bolsjevikerna intog palatset.

Kerenskijs ministrar från provisoriska regeringen fanns fortfarande kvar i huset. Trotskij klev fram och gav dom sparken med sitt klassiska besked:

- Er roll är över. Dra till det ställe där ni hör hemma! Till historiens sophög!

Lenin ville på villkors vis inte ha några mensjeviker och socialistrevolutionärer i regeringen. Den amerikanske reportern John Reed var på plats och beskriver Lenin så här:

"En underlig folkledare - ledare helt i kraft av sitt intellekt, färglös, humorlös, orubblig, fördomsfri och utan pittoreska egenheter."

Men han visste vad han ville. Han bildade en trojka med Stalin och Trotskij, och delade in resten av medarbetarna i handlingsmänniskor och tedrickare. Det fanns för många tedrickare.

Lenins radikala program löd Fred, jord och bröd. Han inledde genast fredsförhandlingar med Tyskland, för att dra Ryssland ur första världskriget.

"En kokerska ska kunna leda staten", sa Lenin en gång. Synd att han inte hade nån kokerska till hands.

I Staten och revolutionen skriver han att "Så länge staten existerar finns ingen frihet. Där frihet finns, finns ingen stat." Det hade han lånat av anarkisterna. Sedan ångrade han sig. Staten var förstås bolsjevikernas viktigaste redskap under överskådlig tid.

All makt åt sovjeterna! proklamerade Lenin, före revolutionen. Sovjeterna var arbetarråden på fabriker och regementen. Efter kuppen stod det klart: ingen makt alls åt sovjeterna, bara åt partiet. Partiet som leddes av det stålhårda avantgardet, proletariatets spjutspets. Detta som med en förskönande omskrivning kallades den demokratiska centralismen.

På revolutionens andra dag, den 27 oktober 1917, förbjöds alla oppositionella tidningar. I praktiken rådde redan bolsjevikernas diktatur.

Isaak Steinberg, en socialistrevolutionär på vänsterkanten vågade klaga: Varför alls ha ett justitiekommissariat? Låt oss tala klarspråk och kalla det Kommissariatet för samhällelig utrotning!

Bra sagt, tyckte Lenin. Vi sysslar med förstörelse. Slå sönder! Krossa alltihop.

Privat var Lenin en timid, lite pryd herre, som älskade sin familj och Beethovens musik. Hela livet bodde han i storfamilj med kvinnor, den lojala hustrun Nadesja Krupskaja och hennes mamma som skötte hushållet. Och den lika lojala älskarinnan Inessa Armand som sprang enklare ärenden. Några barn fick han aldrig.

I sin bok om Sovjetsystemet, De som viskade. berättar den brittiska historikern Orlando Figes om begreppet byt - borgerlig bekvämlighet, pynt och grannlåt. Kampen mot all kälkborgerlig byt var viktigt i revolutionärernas strävan efter en kommunistisk livsstil. Man tävlade i asketism. Även Lenin och Krupskaja hade enkla vanor. En kanna thé och gångavstånd till biblioteket så var Lenin nöjd. Det enda privilegium han accepterade var möjligheten att ta hem åtråvärda referenslån över natten.

Om kampen mot borgerlig byt skaldade Majakovskij inspirerat 1921. Wrangel som nämns i dikten var en av de mest kända generalerna på den vita sidan, i det blodiga  inbördeskriget mellan vita och röda:

Marx vakar, han vakar från väggen.

Plötsligt öppnar han munnen, brett.

Skriker:

Revolutionen är fjättrad,

småborgerligheten håller den i ett Wrangelskt grepp.

Slit huvudet av kanariefågeln,

en fågels vingslag får inte bli kommunismens bane.

Författaren Maksim Gorkij och Lenin hade ett varmt, men komplicerat förhållande. De brukade spela schack, och när Lenin förlorade blev han arg och sur, som ett barn. Han gillade inte heller när Gorkij kallade revolutionen för "en avskyvärd tragedi". I ett brev till Lenin skriver Gorkij:

"Dessa barbariska arresteringar leder bara till utrotning av landets klokaste huvuden."

Redan 1918 skickade Trotskij och Lenin revolutionens fiender i koncentrationsläger. Det var alla: präster, vitgardister, krångliga tjecker. Och inte minst mensjeviker och socialistrevolutionärer. När Röda armén behövde soldater under inbördeskriget ställde man trupper på paradgatan Nevskij Prospekt i Petrograd och arresterade alla som råkade komma förbi. Sen sände man dem till fronten. Det var praktiskt.

Gorkij klagade:

"Vladimir Iljitj, ni ska veta att jag står helt och hållet på dessa människors sida. Mitt förhållande till sovjetmakten blir allt fientligare.

Jag hoppas ni förstår mig.

M. Gorkij."

Lenin stängde Gorkijs tidning, men gav honom visum och lät honom resa till Italien för att sköta sin hälsa. Men han led avhemlängtan.

Det finns ett sorgligt fotografi av Gorkij när han  kommit hem till Stalins Ryssland några år senare. Han besöker Solovetsköarna i Vita havet, alltså det första beryktade lägret i Gulag, instiftat av Lenin, komplett med tortyrkammare och allt.

Gorkij kommer dit i sällskap med sin unga, snygga sondotter. Hon är klädd enligt senaste modet, inspirerat av hemliga polisen, i tuff skinnjacka, högklackade stövlar och läderkeps. Gorkij tackade Stalin för besöket, genom att beskriva Solovetsk som rena vilohemmet, något radikalt nytt jämfört med arbetsläger i väst, eller på tsartiden. Den skildringen kom att utnyttjas i propagandan i många år. Senare skyllde Gorkij lögnerna på censuren.

Lenin dikterade sitt politiska testamente på sjukbädden i december 1922, innan han fick sitt sista stora slaganfall. I brev till kongressen radar han upp medarbetarnas fel och förtjänster. Varningen för Stalins hårdhänta metoder kommer lite sent. Lenin hade inte direkt hållit Stalin tillbaka sedan 1917, tvärtom. Kongressen var som vax i Stalins hand när Lenin dött, 1924.

Den franska Leninkännaren Helene Carrère dÉncausse beskriver Lenin som en makalös taktiker och ett politiskt geni. Beskt skriver hon också "att han omvandlade en utopi till en stat med universella anspråk. Utan tvekan önskade Lenin - precis som alla andra utopister att det skulle gå väl för mänskligheten. Men som alla andra grundare av utopier överger han människan till förmån för ett abstrakt väsen. Lenin förblev sig lik ända in i döden."

Så långt Carrere dÉncausse.

Hur ska vi då behandla Lenin idag? Jag kan bara föreslå detta: berätta allt vad man kan veta, och sedan låta honom vila i frid.

Ulrika Knutson