Musik vid smärta och död

Tommie Haglund är tonsättare och tilldelades av Kungliga Musikaliska Akademin 2014 det största musikpriset i Sverige, Stora Christ Johnson-priset, på 180 000 kronor, för sin cellokonsert Flaminis Aura. Svenska Musikläggarföreningen utsåg 2003 hans verk Röstens dotter till ”årets mest betydande verk”.

Tommie Haglunds cellokonsert Flaminis Aura är baserad på minnen från hans barndom då han ligger på sjukhus halvannat år och på nätterna leker med de knaster och de störningar som han får fram genom att vrida på ratten på radions AM-band.

Många år senare, 1997, efter en misslyckad ryggoperation blir Tommie Haglund än en gång fjättrad vid sängen. Förlamad från midjan och neråt kan han varken gå eller sitta. I sängen skriver han den här cellokonserten efter en beställning. Vid ryggoperationen hade flera nervtrådar trasats sönder och Tommie blir till sist utan känsel i höger ben med ständiga nervsmärtor som leder till panikattacker. Tommie får en felaktig diagnos och medicineras med benzodiacipiner, epilepsimediciner och sömnmedel, cirka 30 tabletter om dagen, mot en sjukdom han inte har. Förvirring, ständiga infektioner med livshotande blodförgiftningar är biverkningar av medicineringen men någon smärtmedicin får han inte. En läkare upptäcker misstaget och samtliga mediciner sätts ut och ersätts med smärtlindring. Eftersom medicinerna är vanebildande tar det ett år att fasa ut tabletterna.

Tommie Haglund är felmedicinerad mellan åren 2003-2010 och värst biverkningar upplever han efter 2005. Patientskadenämnden tog ett år på sig för att reda ut det hela och blev ersättningsskyldiga. Tommie Haglund fick även en ursäkt av sjukhuset.

När Tommie Haglund väl är är tablettfri förlorar han sin identitet som tonsättare. Det tar tid innan han vågar komponera igen. Han vill, utan att släppa skärpan, koncentrationen och kompromisslösheten, hitta en dörr in till ett annat musikaliskt rum än han varit i tidigare.

 – Jag vill inte hamna i det här skrikiga uttrycket som jag ibland hänfallit åt, till exempel i min violinkonsert Hymns to the Night. Jag ger mig sjutton på att ge komponerandet tid. Det viktiga är att jag är ärlig mot mig själv. Sedan får det bli som det blir!

Tommie Haglunds musik blir lugnare och tonerna hamnar lägre ner i registren. Det hör vi bland annat i stråktrion till Trio Zilliacus, Sollievo, vilket betyder ”tröst, läkning efter stormen”.

– Jag var orolig för att stycket blev alltför enkelt och avskalat. Jag behövde ju inte längre kämpa med mina toner och klanger. Stråktrion uttrycker kärlek till min fru och kärlek till gammal musik som jag alltid har haft med mig, framför allt till min själsfrände John Dowland.

– Kroppen är i högsta grad inblandad även när jag komponerar numera. Jag skriver utifrån emotionella bevekelsegrunder, vill njuta av behagliga klanger som ger njutning och inte bara borra in mig där det gör som mest ont. Jag söker en filtrerad, fokuserad skönhet där sensualism med skärpa får blomma ut.

Rebecka Gustafsson är vid intervjutillfället komminister i Kållereds församling utanför Göteborg. Hon valde mellan Musikhögskolan och Prästseminariet och musiken är för Rebecka Gustafsson väldigt väsentlig i arbetet som präst. Hon har bland annat sjungit i Uppsala Domkyrkokör.

Till sina förrättningar väljer hon ofta musik efter sin magkänsla. Både den hon själv sjunger och den som spelas upp i kyrkorummet.

– Vid en vigsel eller begravning kan det vara exakt samma låtar, men känslan är helt annorlunda beroende på vilka personer som finns i rummet. När jag själv sjunger är min uppgift som präst att hjälpa dem som sitter i bänkarna att komma närmare Gud och att hjälpa dem i sorgen. Musiken är ett hjälpmedel.

Birgitta Tollan deltog i en av Rebecka Gustafssons begravningar.

– Den döda kroppen i kistan är det som människan har lämnat kvar och den är på det sättet en slags närvaro, säger Rebecka Gustafsson.

Hur är det att sjunga för en död kropp i en kista och för de sörjande kropparna i bänkarna?

– Även om jag sjunger är det aldrig jag som står i fokus. Det är ju en människa som ligger där. Det finns en närvaro av den personen som jag inte kan förneka. Min uppgift genom hela begravningsprocessen är att ta hänsyn till och stärka den dödas/dödes värdighet.

– Det är en skön känsla, eftersom jag i det ögonblicket ger de som sörjer ett klingande stöd. Det är inte alltid man lyckas att ge dem som är tysta en röst. Men i det ögonblicket känns det som att jag gör det med hjälp av musiken.

Rebecka Gustafsson berättar i programmet om ritualerna vid en begravning och om vilka förböner och psalmer hon använder. Dessutom får vi exempel på vilken musik som de döda och deras släktingar väljer inför ceremonierna.

"Musik vid smärta och död" är det femte och sista programmet i Musikmagasinets serie Musik och kropp. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.