Vår egen samtid på ett USB-minne

29 min
Hur vill vi bli ihågkomna och vad blir kvar? De gamla minneslådorna i papp fyllda av foton, brev och barnteckningar byts ut mot digitala minnen. Hur sållar vi i vår egen samtidshistoria och vad blir kvar?

All denna volym av digital dokumentation gör att museum och arkiv får ett gigantiskt digitalt material.

- Att göra ett noga urval är en förutsättning för att spara vår samtid eftersom materialet annars blir för stort, säger Åsa Stenström som är etnolog på Västerbottens läns museum i Umeå.

- Vi drömmer om en digital dialog med medborgarna där människors berättelser ska stå i centrum om vi ska lyckas spegla mångfalden i vår samtid, säger hon.

Hon tror inte att någon katastrof kommer att ske där det digitala materialet försvinner utan menar att det viktiga är att migrera materialet så det ska gå att komma åt i framtiden.

- Den tekniska utvecklingen går så fort så vi hela tiden måste säkra materialet för att bevara det, säger Åsa Stenström.

Patrik Jonsson i Lycksele har sitt liv i form av bilder, filmer och mycket annat på USB-minnen.

- Jag samlar på det mesta allt från minnestallrikar i porslin till gamla sovernier men allt mer blir till ett digitalt samlande, säger han.

Viktor Timonin vill gärna bli digitalt odödlig genom sin musik. Han sparar förstås sin musik digitalt men hoppas att fler ska gilla hans musik för då tror han det är en större chans att bli digitalt odödlig.

Karin Jansson har bloggat i flera år men är digitalt osentemental och tycker inte det är viktigt att spara det digitala materialet utan tycker nuet är viktigare.

- Jag har inget behov av att vara digitalt odödlig jag vill vara en dödlig människa , säger hon.