Pernilla Glaser

Det är en helt vanlig dag. En sån man bara vet att uppskatta när livet är motsträvigt och man lider brist på vanliga dagar.

– Väldigt konstigt, det går aldrig att räkna ut livets nästa drag.

- Det lilla filialbiblioteket. Mitt lilla bibliotek. Jag känner att det hettar lite i kinderna. Det här var en så viktig plats för mig.

– Jag hade inte ord för det då, men jag vet idag att vi människor är flockdjur. Vi behöver bli sedda och respekterade och få kontakt i vår flock.

– I den här existentiella påfrestningen så dyker det upp en jätteful liten egenskap i mig, som jag inte alls är stolt över. Jag blir irriterad på små initiativ.

– Mormor slängde inte små plastpåsar heller, sådan som bröd kommer i och som man har när man bakar och fryser in grejer. Hon diskade dem och hängde dem på tork med en klädnypa och använde dem igen.

– Det lugnet, den tystnaden och stillheten den älskar jag. Tomrummet och lugnet stimulerar fantasin och kreativiteten.

– Nu har det gått åtta månader och hans minne ger mig ingen frid alls.

- Jag har en kompis som berättat om hur hans matminnen hjälper honom att minnas hans barndom. Efter att han berättade det, är det som att jag själv hela tiden kopplar händelser i livet till maten jag...

– Om de haft ett val skulle de gärna ha fortsatt med sin trängsel, sin törst och sina bekymmer, och förstås med aftonens glädjeämnen och badhusets svalka. Men ibland har vi inga val.

Jag skulle se det som friskt om vi bröstade upp oss och vågade anta en identitet. För är det något Sverige lider brist på så är det just det.

Tankar för dagen ger en stunds eftertanke i nyhetsflödet.

- Jag tycker att jag under min levnadstid har märkt en stor förändring av vad som prioriteras i samhällslivet, att vi gått från tanke och förnuft till att bli allt mer känslostyrda.

– Tänk om just det här ögonblicket blir bestående, det enda avtrycket jag gör under min korta tid.

Det är en knepig paradox. För att orka och våga leva kan man ju inte ständigt gå runt och tänka på hur vådligt livet faktiskt är.

– Jag har missat chansen att vara den vuxna som håller upp en dörr, säger hej på tunnelbanan och bjuder på ett leende. Som åtminstone försöker göra skillnad i någon annans kanske helt kaotiska liv.

Tonsäker och årstidsanpassad går jag från jobbet. Med en matsvinnslåda från ett litet stenungsbageri i påsen kastar jag mig i solskyddet och skådar det blåa från himlen.

– Inga timmar finns att spilla, vi måste stilla oss, besinna oss om vi ska hinna innan framtiden rinner ur våra händer.

– Jag har märkt att jag blir mer och mer allergisk mot gnäll. Både mitt egna gnäll och andras. Och gnäll smittar.

- Det påminner om själva livet - att tappa riktningen för en stund. Lite som att gå vilse men ändå känna sig trygg i det okända och kunna ta chansen att upptäcka något nytt utanför vardagens vanor.