Thella Johnson: Böcker som slutar väl
Orden är den turkiska poeten Nâzım Hikmets. Jag hörde dem för första gången översatta till finska i en låt av Ultra Bra, en av mina favoritpopgrupper som tyvärr upplöstes för snart 15 år sen.
Jag brukar se några av medlemmarna ute på stan i Helsingfors ibland. Jag när fortfarande en optimistisk dröm om att samla hela bandet och intervjua dem om deras musik och deras tankar om Finland och världen idag.
Men jag vet inte...
Det är inte mycket som slutar väl just nu. Inte i Paris, inte i Nigeria, inte i Syrien, Irak eller Ukraina.
Rädslan får folk att ropa på garantier för den egna säkerheten. Böcker som slutar väl.
Jag inledde mitt korreuppdrag i höstas, i Estlands huvudstad Tallinn. Dit hade USA:s president Barack Obama rest för att försäkra de baltiska länderna om USA:s och Natos stöd mot den alltmer aggressiva grannen Ryssland.
Säkerhetspådraget i staden var enormt. Vi journalister fick legitimera oss tiotals gånger inför varje ny presskonferens. Politiker och opinionsbildare på plats betonade vilken viktig markering det här var från USA:s och Natos sida, och hur de baltiska länderna äntligen blev lyssnade på vad gäller det allt mer spända läget i östra Europa.
Kontrasterna kunde inte vara större till den sista resan jag gjorde förra året.
I en trång bil färdades jag tvärs genom Lettland till de sydöstra gränstrakterna i Lettgallen, en fattig del av Europa som annars sällan uppmärksammas någonstans. Men nu var invånarna här i upprorsstämning. De hade nämligen just beskrivits som möjliga förrädare mot nationen i lettisk och internationell press. Och det var inte första gången.
Lettgallen, som ligger mil bort från alla presidentbesök, metalldetektorer och bombhundar, pekas med jämna mellanrum ut som ett fäste för pro-rysk aktivism, som hotar skapa en situation liknanden den på Krim i Baltikum. Kvinnorna som vävde och broderade i en lokal kulturverkstad sa upprört till mig: "Åh det är all storpolitiken. Varför ska vi och vår region alltid dras in i det här propagandakriget? Vi talar fem språk här, men vi är lika lettiska som någon annan. Vi vill inte bli en del av Ryssland, vi vill leva i frihet."
Men som vanligt finns en annan sida av saken, bara man letar lite. På busstationen mötte jag Oleg, en man i trettioårsåldern, och hans gamla pappa som var sjukpensionär efter en gruvolycka under Sovjettiden.
"På den tiden hade vi i alla fall jobb, även om hyllorna i butiken stod tomma" sa Oleg. "Nu är butiken fylld av varor, men såna som vi har inte råd att handla"
Oleg hade varit utan jobb sen den ekonomiska krisen drabbade Lettland 2008.
För honom och hans pappa sjukpensionären - vars böcker inte slutat väl på många år - framstod Putins ord om Ryssland som en stark nation som en berättelse att tro på.
Allt var bättre där, det hade de sett på TV. I de ryska TV-kanaler som, till skillnad från de inhemska lettiska, visas gratis i Lettgallen. Och där säkerhetsgarantierna inte kommer från Barack Obama.
Thella Johnson, Helsingforskorrespondent
