Älskade, hatade eternithus

24 min
Få byggnadsmaterial har med tiden blivit så baktalade som eternitplattorna. Efter en asbestskandal på 70-talet fick "torparkexen", eller "fattiglapparna" som de också kallades, ett grundmurat dåligt rykte. Men nu håller eternithusen i Sverige på att bli allt ovanligare. Och i takt med det börjar deras kulturhistoriska status höjas. Vår reporter Stefan Westrin bjöd med byggnadsantikvarien Erika Åberg, och författaren och journalisten Elisabeth Aagård på en eternitspaning i Gävle, för att se hur husen står sig idag.

Ett rött hus med vita knutar. Det är väl så vi oftast föreställer oss ett typiskt svenskt hus, och de flesta av oss tycker nog att det är rätt fint också. Men i mitten av förra seklet så var det många som ändå valde att ge sina hus en tåligare fasad än en av trä, som behöver ständigt, både kostsamt och tröttsamt, underhåll. Man valde att sätta eternit på huset, som kaxigt lovade att hålla för evigt.

Men inget varar för evigt, inte ens eternit. Och nu finns det inte så många eternithus kvar. Vad ska man göra med det krympande antalet eternithus? Bevara för eftervärlden för att de är fina på sitt kantiga och gråkarga sätt och dessutom har ett kulturhistoriskt värde? Eller ge husen sina ursprungliga useenden tillbaka, för att eternit är fult? Författaren Elisabeth Aagård håller på att skriva en bok om eternithus, och hon vet vad hon tycker. Häng med på veckans eternitspaning!

P4 Kulturs Laila Carlsson tar dig även med till en byggnadsvård på Söder i Stockholm för att prata beslag, bakelit och funkis.